Sverige, mina fötter och mattan

Sverige håller på att förändras under fötterna på mig. Mattan dras undan av de som anser sig äga rätten att definiera bort tjugo generationers värdegemenskap. Me no like!

The action is the juice

I never understood the toil of Man. 

I could infer it, but the big Y eluded.

Until I read Ruskin: The highest reward for a Man's toil is not what he gets for it, but what he becomes by it.

Becomes by it? Tired, drained, hurt or wise, rich, satisfied? The values differ depending on the Getting or the Becoming.

The Chinese have a proverb (don't they always) stating that to toil is needed in order to become a Man.

Here's what I think: unless you're a monk, chances are that you'll end up with anything but your due. So whatever you do, just do it and gain satisfaction from doing it. Worry less about Y. Simple as that! To borrow a line from a favorite action movie: "the action is the juice".

Cum finis est licitus, etiam media sunt licita

Media vill gärna mixtra med min moraliska kompass, styra över mina ordval och göra sin omvärldsbild till min. Den vill ha tolkningsföreträden, sätta agendor, i korthet utöva makt.

Media är i sin tur nyttjad för att sätta ett tunt fanér av objektivitet på olika makthavares agendor. Lager på lager av agendor med den osynliga handens handpåläggning.

Den som äger Ordet. Den som kan hålla din uppmärksamhet - den kommer också att försöka prägla dina tankar - tills du inte längre kan se skillnaden. Tänk, innan du ger någon Ordet och utrymme att pracka på dig en vinklad och förfalskad verklighet. 

Det vackraste och farligaste som finns är fritänkande individer - join us!

...  Quidquid latine dictum sit, altum videtur  ;-)

Nights in altered states

I have the most lucid, vivid, almost incessantly exhaustible dreams. Not every night now but frequently. If I can cut one of them short as I did tonight and wake up, I can remember almost every little detail going back for hours. Then they start to dissipate thankfully.

Are they compensating me for lack of adventure IRL? Or are they stressrelated in periods of concerns over deadlines to be met. They don’t seem to be caused by any one thing, rather they stack ‘em up until release.

I´ve been seeing folks from back yonder, been to places I know but also know don´t exist in that order. I´ve chatted at parties, fastforwarded to juicier scenes, felt almost every emotion I can.

My final feelings about all of this is that what I dream about are peripherals and tangents to the course my life is taking. They embellish some truths, almost all of my morals or lack thereof, rarely reach complete closures and end up feeling more than a tinge staged. But I´m still fond of them.

När min hund blev en hen

Vi sitter där i solen på Katarina Ban och så dyker det upp en tjej som gullar och hälsar på min hund. Så frågar hon hur gammal hen är. Jag inser, något överraskad, att min hund i denna stund blivit en hen. Det får väl ses som en högre status för en hund, eller? Men frågan är om det inte är trevligare när folk frågar om kön på hunden, trots allt.
Nu, då min hund blivit både könsneutral och politiskt korrekt, återstår husse...

Sverige och RESET-knappen

Vi har en lång historik, vi svenskar, en historik som sträcker sig från världskrigets slut och till idag. Jag talar om världens mest öppna och generösa program - den svenska invandringspolitiken. Det finns nog få saker som det har rått sån konsensus kring som att vi skall vara ett vänligt, generöst och humanitärt folk. Neutrala i krig och ivriga påhejare i förbrödningsfrågor och vid konfliktlösning. Vi är ett folk av vidsynthet, av välvilja, av önskan att alla ska trivas och känna sig hemma. Vi vill bereda plats för sådana som råkat illa ut och blivit förföljda av olika anledningar. Ekonomiskt bidrar vi mer per invånare än något annat land till fattiga och lidande i andra länder. Vi har hyllats av andra för allt detta och är tamejfan förtjänta av Nobels Fredspris.

Varför skriver då utländsk media att vi nu håller på att köra i hundraåttio rakt in i väggen? Varför haglar det i ankdammen av beskyllningar om rasism och järnrörspolitik? När blev något vi haft konsensus kring till en stridsfråga för höger och vänsterkanterna, kryddat av Stureplanscenterns virriga inflikningar? Hur kunde världens minst rasistiska land plötsligt bli ett land där det nu skanderas att rasism och flyktinghat behöver utraderas. Det är nåt som inte stämmer med Sverigebilden - är det bara utlandet som skall få undra över vad tusan vi håller på med?

Det är låga grepp som gäller nu. Det är statistik från ena kanten som besvaras med fan läser bibeln på andra. Det är manifestationer och snyftkrönikor, uthängningar av blattar och svennar, kinapuffar och negerbollar. Det är som att vi tryckt på RESET knappen och måste börja om från början. Alla är potentiellt främlingsfientliga tills motsatsen bevisats. Skit samma att det är en promille som är sanna rasister i detta land. Ve en politisk felsägning, en gilla tryckning på facebook, ett invandrarskämt, en negerboll. Världens minst rasistiska land har blivit världens mest rasistiska land för hela begreppet har omdefinierats till att stå för ALLT som inte är invandrings och flyktingsvänligt.

Det är som om de allra flesta i klassen sitter tysta medan mobbaren Olle och hans gäng längst bak i klassen battlar med röda Lisa och hennes gäng lika långt bak i klassrummet. Det är måhända småkul ett tag för oss andra att lyssna på, men det finns en tid för allvar också. Det här landet måste fortsätta att bygga sin invandringspolitik på en seriös botten, förd av seriösa ansvarstagande och samhällspolitiskt begåvade människor - inte av bloggare, media eller av Lisa och Olle längst bak i klassen.

Kunde summera min karriärsfilosofi

Kunde summera min karriärsfilosofi i några fåtal rader under morgonpromenaden. Raderna bara satt. Nu skall det efterkonstrueras.
Jag har strävat efter att bli den bästa bl.a. som managementkonsult. Men när jag har svingat mig upp via framgångens vind till A-laget så har jag raskt märkt att det jag trodde var avgörande: begåvade analyser och rapporter visat sig vara sekundär betydelse till BILLING. Att få klienten att betala en mille till i arvode var framgång. Innehållet var av mindre betydelse eller ingen alls. Det jag trodde var framgång var nästan inget värt. Komplexa strategiuppdrag som har betydelse för bolagens framtid – det var mitt mantra. Istället fick jag av Europas bästa konsulter klart för mig att strategi var OVERBILLING och IT/ORG-ARCHITECTURE. Det sistnämnda var/är ett fantastiskt bra sätt för konsulter att fakturera det oändliga i det oändliga.
Så här är det inom område efter område så när verkligheten blir till en besvikelse väljer jag att leva ut mycket av mitt liv i mitt huvud. Jag kan inte ändra men jag kan se att verkligheten är en blek kopia. Den är inte vad den borde vara. Världen är inte som den borde vara.
Det är samma på område efter område. Spelar ingen roll vad eller var. När du väl svingat dig upp till de bästa, så hittar du dom krasst tänkande och våldsamt segerfokuserade. ATT VINNA ÄR ALLT. Framför allt att vinna över – DIG. Där bor den renvaskade lyckan hos de toppade få.

Råttan i pizzan

Det känns som om jag står i en malström. I am being grinded. I varje stund pågår planerandet av vår framtid av andra. I varje stund håller dessa makroperspektivet i fasta händer. I vår mikrovärld lär vi oss alltmer att vända oss bort. Ofta redan i vårt undermedvetna innan ens tankarna slår rot. I mikrovärlden nyttjas samma myglande fast på en annan nivå. Försök hitta dömda insiderbrottslingar är du snäll. Förr i tiden när jag jobbade på fondkommissionär fick jag inte ens äga aktier. Idag är det inga problem att köpa aktier i bolag som skall förvärvas. Om det ens går till rättegång. Väl där så är det inga problem att vinna. Cevian anyone?
It sucks! Jag måste sluta känna mig berörd. Nyttja systemet och sätta i mig av mygelpizzan. Att världen snurrar åt helvete fel är något vi kommer att få leva med. För det kommer inte att lätta. Mitt dystra råd: mygla på och bry dig inte om makroperspektivet. Det är redan kört.

Känner ni hur myglet vuxit sig rumsrent?

Myglet is a bitch och bitchen är rumsren. Jag hittar inget bättre ord som inkorporerar vad världen idag drivs framåt av: korruption, fusk, partiskhet, maktmissbruk, förträngning, girighet och kriminalitet. Det är för mycket nu. Det överstiger våra fattningsförmågor och vi orkar inte ta strider för att eventuellt efter ett flertal kostsamma överklaganden vinna meningslösa Pyrrhussegrar. Världen är fullständigt skruvad. Det behövs inte längre några konspirationsteorier att ödsla tid på. Det finns för många och under 2000-talet har det eskalerat.
Bankernas likviditet (främst US, UK) räddades under finanskrisen av uppskattningsvis 2500 miljarder dollar i tvättade pengar. Myndigheter beordrades att se bort en stund. Vad händer? Ingenting.
FNs utredningar om brott begångna under Gaza anfallen för ett år sedan har avfärdats och förträngts. Trots att de var relativt mjuka i tonen. Knappt ett ord skrivs om det nu. Precis som jag förutsåg.
Ett okänt antal dör varje år i Afghanistan. Siffror som aldrig kommer att annat än estimeras. Civila dör, byar förstörs. Inget hörs.
USAs policy: either you are with us or against us, leder till att de regeringar med mest negativ inställning till USA:s maktmissbruk drivs till bankruttens gräns genom straff och uteslutning. Ingen vågar gå emot USA utan följer deras linje eller blir själva uppsatta på svarta listor. Länder som Venezuela, Kuba, Libyen, Syrien. Ändå tur att det inte är 50-60-tal för då hade de invaderats. Idag används mer subtila medel.
Ett okänt antal lönnmördas varje år, främst i Mellan Östern. Nu senast en professor i kärnfysik i Iran. De flesta okända för oss i väst.
Avancerade dataövervakningsprogram håller full koll på allt som skrivs eller sägs via satellit eller ledningar idag. Man skyller på terrorism. Samma terrorism som fick länder och i stort alla människor att acceptera angrepp på Afghanistan. Ett färre antal acceptera anfall på Irak. Men gränsen var redan passerad. Vi kunde acceptera, vi kunde känna oss tvungna att godkänna orättfärdiga handlingar för att stävja vår rädsla för terrorns obekant.
Bara några exempel där inte ett ord skrivs som leder i en rättvisande riktning eller där handlingar kommer att spela någon roll.

Vem vinner Domar-VM?

Så är då Domar-VM 2010 i full rullning. De senaste VM turneringarna har ju varit ganska lätta att glömma och de minnesvärda målen och kamperna när TV rullar ’Best of’ hamnar påfallande ofta under 80-90 tal. Årets upplaga blir ännu en turnering där domarnas felbedömningar fäller avgörande. Hittills hyfsat: ett antal offsidemål, några tveksamma kort samt ett par, tre, mål som borde ha varit frispark. Jag förutser fler och direkt avgörande domartabbar tyvärr. Vem vinner Domar-VM?

De små dynasterna

På mina barns skola byggs det dynastier. Många av barnen som ännu inte hunnit fylla tio har fullt utvecklade sidor på fejjan med hundra vänner eller fler. Nätverkandet börjar tidigt. De dolda extremerna kommer till ytan och det onaturliga förefaller naturligt. Semesterresorna med de små dynasterna går till Kina, till klippväggar i Alperna, de går till rancher i Texas eller till ett dussin andra väl valda tillhåll där nu barnen bygger på sina tåg med andra tågbyggande barn.Omedvetet medvetet blir leken stairways till himlen. Det är inte överdrivet, det är maktutspel by other means av de som har gott om det. Det är fullfjädrat klädd ambition med tillräckligt riktad galenskap. Jag tror inte de föräldrarna har läst Barnaboken. Jag tror de skippade den fasen och förbereder nu insteget till FT, Di och Harvard Business Review. Det är inte fel att ha ambitioner för sina barn, vandra vid deras sida och sammanföra talang med möjligheter. Men som i alla lekar finns det de som leker och de som väljer leken. Föräldrarna på denna skola väljer leken, gosse vad de väljer!

ÅH testet

ÅH testet som låter din inre filmrescensent komma fram:
1 - lämnar du biosalongen/stänger av innan filmen slutat? Ett ÅH eller överstruket, vilket Du vill. Det är skit samma.
2- somnar du åtminstone en gång under förevisningen? Två ÅH vid nykter lur.
3- skruvande och några ljudliga suckar? Tre ÅH om du inte kan sitta still eller ljudligt irritera dig på uselt skådespel eller handling.
4- piggare när du går än när du kommer? Fyra ÅH om filmen trots allt hade ett lyft.
5- du kan inte komma ihåg när du såg en så bra film senast men det måste ha varit bra länge sen. Fem ÅH om du inte kan låta bli att nämna inslag av ovanliggande påstående under filmsnacket efteråt.

Tyvärr måste jag säga att sju av tio filmer hamnar i kategorierna 1 ÅH till 3 ÅH och då har utbudet ändå hårdgallrats av den genomsnittlige biobesökaren som ser ca 5 filmer om året på bio. Kanske skulle testet därför kallas för STÖN? ÅH skalan följer sannolikhetsfördelningen:

1 10 –
2 20 –
3 40%
4 20
5 10 –

Så sannolikheten för att Du under ett kalenderår får se en riktigt bra film är p (0,10) (5) = 0,5 dvs du kan räkna med en riktigt bra rulle vartannat år. En rulle som kostat dig ca 1000 spänn (mer än en Madonna biljett…).

Upplevelser i livet

Jan Törnqvist listar i sin bok 401 upplevelser som man borde samla på i livet. De är fokuserade på det yttre snarare än det inre resandet.
Nåväl, av de som hittills listats på nätet har jag varit med om att: fira nyårsafton på Trafalgar Square i London; åka skidor i Riksgränsen i Sverige på midsommarafton; bada i de varma källorna Blå Lagunen på Island en vinterdag; känna doften av nybakat bröd utanför ett bageri i Paris; höra den stora klockan Big Ben i London slå; dofta på rosorna i Monets trädgård i Giverny; höra polisbilarna en natt i New York; lätt köra om med en Porsche 911; sjunga med i allsången på Skansen i Stockholm; flyga varmluftsballong över Stockholm; gå på safari genom Masai Mara och Serengeti i östafrika; ta båten in i en norsk fjord; se Mona Lisa i ögonen på Louvren i Paris; ta en Singapore Sling i baren på Raffles i Singapore; rulla ihop salladsbladet, äta bulgogi i Sydkorea; prova tapas på El Xampanyet i Barcelona; t-bonesteak på 21 Club i New York; köttbullar på Operakällarens bakficka i Stockholm; pissaladière, små pizzor, i Provence; tod man, fiskburgare, i Thailand; svalkas av en Sea Breeze i Key West; gelehallon från Ejes Choklad i Stockholm, drottningens godis och chokladdryck med xurros, kakor, på Petrixol i Barcelona.

Min lista skulle även innehålla sådant som: se en val i det öppna havet; åka skidor nonstop nedför Huga Valluga till byn i St.Anton; kalasvurpa i Rolex backen, Steamboat Springs, Colorado; äta krokodilkött på Carnivore restaurant,Kenya; besöka the national palace museum, Taipei,Taiwan; nattdyk bland koraller utanför Barbados samt personlig guidning ner till 21 Clubs hemliga vinkällare, New York.

Vari består förförelse?

BLICKEN. Stulna blickar i förbjudna eller förbundna sammanhang, den första eller den tusende. Blicken som talar, vrålar, viskar. Blicken som åter dras in i sitt förborgade skal eller dansar en stund med din likt tvinnade lågors flämtningar. Det finns godhet, nästan fromhet i dess tysta kontaktsökande, en ljusbåge av hetta mellan tvenne landsändar som längtar med tanken på att överbrygga ett gap eller stjäla sekunder som inte töms i glömska.
Blickar längtar med själars omfång. Den sänder en invit och säger: se mig, ta mig, om än för en kort sekund, för i detta ögonblick är du mig närmare än någon annan.

Oskyldigheten är tunn som hud för blicken begär. I de flesta fall begär den det omöjliga. Det som inte blir. Det som kunde ha varit. Det som aldrig var.

Det låter så enkelt

Gör dig av med negativa influenser och bli en ny, helare människa. Saka de lågpresterande korten, välj bort, kliv ur och lyfts upp. Ja, det kanske låter som om jag värmer upp med förövningar inför mina nyårslöften. Sanningen är den att det går djupare än så, djupare än att kapa centimetrar från midjan eller avstå från medel som stimulerar hjärnans belöningssystem. Jag har funderat och funnit att skall jag göra mig av med negativa influenser så bör jag börja med mig själv. Jag talar om val och om makten att välja. Väljer jag det jag vill få ut av livet eller låter jag livet välja det den vill få av mig?

John Robson skrev några intressanta rader på det temat:
1. Be clear about what you want. Have a sense of purpose. With a target to aim for, you'll know what will serve you best.
2. STOP and ASK yourself questions. "Why am I doing this? What do I want to achieve?" WRITE down your answers. Be more conscious of how you are spending your precious time, because this is your life passing by. This will help you say, "Wait! I don't want to do this anymore!"
3. Never allow yourself to play the victim. Victims have given away their power. You alone are responsible for your life. When you fully accept this, you will claim your inner power to make better choices. Change often comes from nothing more than a shift in perspective.
4. Be open to possibilities for yourself. Select one area of your life where you are unsatisfied, and choose something new, something more for yourself. Do different things and do things differently. Risk more..

Empowerment arises from the three Cs: choice, courage and change. They are yours to claim. You'll be astounded at how easy it will be to take charge once you've made up your mind to do so. You have the opportunity to create a future that's very different from your past. And remember: not choosing is also a choice.

Känner mig korvstoppad

Vaknar tidigt dagen efter dopparedagen och känner mig korvstoppad och mörbultad, fast med ett leende. När jag trodde att det inte gick att stoppa mer i julakorven så skulle några av oss iväg för att höra julevangeliet på sjungande dalmo och sedan traska hemåt i snön efter midnattstimma. Det där att endast tomten är vaken är nog nys men kanske var det inte tillräckligt djupt under midnattstimma.
Tillbaka till julevangeliet. Det är fullt i kyrkan och i annexet där ett hundratal får se prästen på bildskärm. Det är något speciellt att höra en dalmas prata om skattskrivning för två tusen år sedan. Jag satt och tänkte på det och på hela julceremonin med jesu födelse. Vad är sant? Vi vet att påbudet om skattskrivning utgick mellan våren år 5 f.Kr och våren år 4 f.Kr, dvs efter det att Quirinius tillträtt som styresman i Syrien och innan Herodes dog år 4 f.Kr. Vi vet att fåren var ute vid den tid då Jesus föddes och herdarna brukade ta in sina får för vintern omkring den 15 oktober, liksom att en skattskrivning bör ha genomförts i samband med en större högtid (exempelvis Sukkot som firas i slutet av september eller början av oktober). Då hamnar vi någonstans på sensommaren/hösten år 4 f.Kr som den mest tänkbara tidpunkten för Jesu födelse. Vi är minst 4 år och tre månader efter… God Jul!

Ett axioms öden och äventyr

Roade mig nu på morgonen att leta efter förvrängningar av det axiom som Abraham Lincoln myntade, nämligen: “You can please some of the people all of the time and all of the people some of the time, but you can't please all of the people all of the time.” Ett hyfsat svårt axiom att komma ihåg där det gäller att spika some-all all-some all-all vid varje stressat enskilt tillfälle. En del bryr sig inte om att försöka utan hittar på egna, lite finurliga axiom, som de sedan lägger vid Lincolns eller någon annans fötter. Främst den ofta citerade Anonym. Ta till exempel:
“You can't please all of the people all of the time, only some of the people some of the time; depending on their mood.”
“You Can Please Some of the People Some of the Time. But Can You Please All the People All the Time?”
“You can please some of the people some of the time ...... but then you can't”.
“You can't even please some of the people some of the time, so why try”.
“You can please some of the people, some of the time, but you can't please all of the people, all of the time.”
“You can please most of the people most of the time…”

Sensmoralen kan vara att inte överskatta varken odödligheten hos skribenten eller det skrivnas odödlighet. Ordet är fritt. Allt flyter eller sjunker i den underbara soppa av mänsklig interaktion som både förfärar och förför.

En källa till..

Rekommenderar er att gå in på: http://nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/ där de har alla nobelföreläsningar och biografier över pristagarna. De i litteratur är ofta en njutning att läsa. Tänk att kunna läsa Hermann Hesse, Faulkner, Pinter och Hemingway under en och samma kväll när snön yr utanför fönstret. Många av dessa går även att lyssna på.

Don't go gentle, don't go quiet

Skriv nåt då! Skriv något som berör. En text som utmanar andra texter,något som blir klassiskt, som kommer att talas om och efterapas. Skriv ett epos, ett drömspel eller en dikt. Vattna den ur dina djupaste källor, vrid och snurra den så att all list och alla läckerord droppas ur. Skriv med energin och urkraften av en Faulkner, en Thomas eller en tidig Strindberg. Visa dom något, bevisa något för dig själv. Skriv din odödlighet and don´t go gentle into that good night.

Ändock växer de

Det är skolavslutning och rektorn säger sitt. Men jag lyssnar med ett halvt öra för jag tänker på vad jag observerat och nu klär i mentala ord. Näsorna växer på Östermalmstanterna med tilltagande ålder. Är det resultatet av en pomperipossa och/eller pinocchioeffekt? Döttrarna sitter bredvid mammorna i yngre chic men med identiska blonda svallvågor i håret. De är så lika på manéren, så lika som bästa döttrar och bästa mödrar kan bli i generationsbostadsområdet Easternmill. Det är verserat, det är polityr och kammat. Elegant utan att verka nyrikt. Ändock växer de..

Juletides and christmas puddings

Inpackning och snart iväg. Förbi snötäckta dialekter i norrsträck.

Tänk, för ett år sen var det beachvolleyboll och paraplydrinkar i Thaisträck. Dito för två år sedan. Nakna bringan i frihet utbytt mot underställ och skiddress. Återigen en flykt från de egna jultraditionernas efterlevnad. Lättflyktigt och med ågren i strama tyglar. Nu skall här pölsas och surfas non-thai style.

Christmas pudding? Skulle inte tro det..

Vad är det här med engelskan?

Det är inte av coola skäl som jag ibland skriver på engelska. Det är bara det att orden ibland kommer fram den vägen. Tankegångar som mynnar ut i uttrycksförmåga. Ord där språk är förmedling och inget annat. Nej, mer än så. Språk som min förlängda arm, min tröst, min längtan. Här når engelskan ibland djupare och förklaringsvärdet blir således högre. I mitt fall är utrikiska inte ett sätt att hålla distansen och jag kan inte skylla bort alla utlandsår. Men jag är inte anglofil, jag bara stjäl deras språk från tid till annan. Mud in your eye!

And where does the power come from, to see the race to its end? From within

Glass i stora lass

Det gick lastbilar i min barnfantasi. Lastbilar med flaken fyllda av glass i lass. Tänk om det kom en sådan lastbil förbi krönet, kunde jag tänka. Vad man skulle kunna äta mycket glass då! Lastbilens glass var vit och smakade i min fantasi som forna tiders GB vaniljpuck. Den ultimata vaniljglassen vid en tid då allt annat inte fanns ännu. Men jag kastade sällan bort glassvalet på en vaniljstång. Nej, päronsplitt, storstrut, 88an osv. kom allt före. Hemma i farmors kök fanns det alltid glass och där gjorde jag egna specialblandningar med grädde, O’boy och vaniljglass. Glassen är så viktig att mitt bestående minne av höststormen -69 är just ett snöpligt glassminne: jag cyklade i blåsten till konsumaffären och köpte glass men så blåste glassen av pinnen på min väg tillbaka på cykeln. Jag minns även när vi åkte bil till Triumfglass ursprungliga butik i Majorna och köpte glass inslaget i tidningspapper med kolsyreis. Mer än alla eventuellt fina restaurangbesök och caféer vid samma tid. Det var glass i livet och inget liv utan glass.
Glass har verkligen genomsyrat liv och inälvor. Jag är fortfarande en vild glasskonsument även om den obesinnade lusten inte finns kvar. För det finns så sällan någon glass att släppa tyglarna över. Vuxenglassen då? Gammaldags Choklad fanns bara ett kort tag och försvann. Inte ens bilder på omslaget finns. Haägen Dazs Coffee är min främsta vuxenglass. Men den är också borta verkar det som. Den var nästan omöjlig att få tag i så när jag inte köpte fyra åt gången så gömde jag dessa längst ner i disken. Det var hemliga ställen där det ett tag gick att fiska upp favoritglassen. De senaste åren har det blivit allt sämre för mig i glassdisken– lite Triumf Krokant, HDs Cappuccino Truffle, Gammaldags vanilj och Piggelin. Inga riktiga höjdare för en erfaren glassvän. För, som med så mycket annat, så hade även glassupplevelserna ett bäst-före datum.

Det finns en plats - IV

Jag talar om Hammersmith Odeon. Den klassiska rockkonserthallen i Londons Hammersmith där jag bevistade många konserter under åren 79-82. Det var tider det när konsertbiljetter kunde kosta 3 pund femtio. På dagarna var det en sunkig art deco Odeon cinema som visade gamla krigsfilmer och mjukporr. Vissa kvällar i månaden var det stor fest för oss med jeansjackor och rocksinne. Oftast värmde vi upp på puben med pool och pints eller på Clarendon heavy metal disco. Vilka såg vi då? Cheap Trick, Japan, Angelwitch, Tygers of Pantang, Whitesnake, ACDC, Michael Schenker Group, Magnum, Hawkwind, Gary Numan, Saxon och Krokus. Jag har säkert glömt ett par. Mest minnesvärda var Whitesnake konserterna där Coverdale basunerade ut till publikhavet: Sing for me Hammersmith! Och vi sjöng tills vi var hesa: There ain’t no love in the heart of the city…

Touring again in 2010

Hiding in the mainstream, guessing that there’s no demand for originals. Knowing that creativity is my only exit and the outer layer of anything my foremost focal point. That sputtering thoughts and rapid minds trigger me and that cotton balls most likely were invented in hell. Discharged or discharging, its all the same, unless there’s a turn, a imminent reversal, a covertly operated master plan behind it all. I had the ball in my hand or maybe it was cotton. I’ll never know unless I get this show on the road – again.

Prestationsmått på framgångssnittar

Sköna gamla uttryck

Ja, vad händer med uttryck när de blir nötta och trötta. De faller kanske tillbaka in i Ginnungagapet and that’s it – game over. Men kul är de att läsa och pratade vi verkligen så här?
Hälsningsfraser som: Tack och hej leverpastej; See you later alligator; Börjar bli dags att tänka på refrängen.
Konstateranden och uppmaningar som: I högan sky; Ler och långhalm; Spela Allan; Kors i taket; Här blir inga barn gjorda; Nu är det kokta fläsket stekt; Harrejävvlar!; Full fadderullan; Ljuger som en häst travar; Göta Petter!; Det var inte illa pinkat; lägga rabarber på; åka på en propp; Knickedick; Så kan det gå när inte haspen är på; Kyss mig i ändan; Klart som korvspad; De vete katten!; Gasen i botten; Gudars skymning!; Lägg ägg i farfars skägg.
Frågor som: Vad blev kontentan?; E du go eller?

Livssnören och lakritsremmar

Titthålsnostalgi och borgaravund. Vem fan kommer ihåg Callemero eller vad medlet hette som grannen polerade sin dryga, avbetalningsbara, 740 med? Hur många militärer ryms det i en korvkiosk och varför går det inte längre att köpa sura vingummin på 7-11? Vem är vän med kaos och vad skall man med morgontidning till när allt redan finns på nätet sju timmar innan? Vad hände med torskarna, fittstimmen och nätraggarna? Hur klyver man livssnören utan att de fransas och varför gillar jag inte att krypa tillbaka ner i en nattvarm säng? Det nybakta brödet smakar bäst idag och jag erkänner att lakritsremmar aldrig var mitt snask. Livssnören däremot, mmm, ge mig fler sådana och ge fan i mina så ger jag fan i dina.

Det finns en plats - III

Central Park, New York. Med det menar jag den södra delen och the reservoir. Här har jag tävlat uppför Park Drive för Shearson Lehman Brothers i en 5-mile run för Bankers. Jag har ätit solkiga pizza slices till tonerna av en scensjungande Pavarotti, sprungit kring the reservoir i stort sett vid varje New York besök, rökt på med vänner under lata sommarkonserter, bott på hotell med utsikt över parken, ätit på the Russian Tea Room och haft förtroliga möten. Inte en tår, inte ett bekymmer, inte en molnig dag..

Associationslek årtalet 1979

Associationslekte en minut (penna och papper) med det magiska årtalet 1979.

Hyde Park, Colt 45 (öl),Shahen av Iran,Thatcher, Afghanistan, Boomtown Rats, The Police, Pink Floyd, Gloria Gaynor, Blondie, Bee Gees, Patrick Hernandez, petting, dungeons & dragons, gammaworld, porr, räkcocktail, farfar r.i.p, Capital Radio, 10p suicide mission, Bovallstrand, Alien, 10 (filmen), Hofmeister lager, Kurre, Timpan, flytt till England, the warriors, punk, självlysande strumpor, ultravox, east sheen.

Suggestiva November

Suggestioner en blekgrå novembermorgon när det molnskygga ljuset aldrig orkar in på banan. Ännu en dag som går mot kvällning innan den ens hunnit ta form. Lever således i ljuset efter benäget tillstånd från herrar Osram och Philips. Två skarpögda mellanhänder som levererar inglasade varumärken från ljusskygga asiatiska fabriker via lokala krämaren till min våning. Räkningar att betala, dator att underhålla, kropp att tvaga, hem att städa, anda att hämta innan en ny vecka under dito blekgrå hinna förkroppsligar den greppfasta melankolin.

Retro I – skriverier 14 års ålder

Ett axplock ur de skriverier jag ägnade mig åt förr. Här har jag precis fyllt fjorton:

Vad kommer att hända? Vad händer? Kan ingen hjälpa mig? Varför stirrar ni så på mig? Jag vill inte in i framtiden. Jag vill stanna i den tid jag nu är i. Kan ni inte förstå att framtiden skrämmer mig? Jag ger mig aldrig. Det enda jag har kvar är tiden och den är oändlig. Jag vet att ni hånar mig men ni kan inte hindra mig ifrån att kämpa emot vanvettet. Skratta ni bara. Snart, då det är försent, kommer ni att upptäcka att tiden är över för er del och då är det evigt, evigt försent att ändra på tanken. Jag känner hur jag pulserar och vrider mig i den smärta som framtiden ger mig. Framtiden, vad vet man vad den ger? Jag tänker inte ge mig in i det landet för att upptäcka att det inte finns någon återvändo. Men framtidens furste frestar mig och förnuftets grepp lossnar. Hjärnan fångas in och kan inte förhindra det djävulska steget. Bara en djävul vill färdas mot framtiden. Jag färdas mot ett slut, det har jag vetat länge, men hur länge skall tiden räcka till? Färden slutar och jag stiger av i ett land av Atlantic. Ljudet från högtalarna når mina trumhinnor och jag skriker. Hjärnan stimuleras och den styr mina känslor. Tekniken pressas in emellan mina läppar som droppar av fragda.

Vad är rimligt?

Språket består av vackra, lite udda och snart utdöende ord och fraser. En rimlig fråga och nu är du allt orimlig känns båda mera hemma på andra sidan 70-tals filmer om ens det. Är man orimlig om man inte kan prata på vers? Vad läggs för värdering i ordet eller är det en orimlighet att begära en uttolkning? Jag vet att så här kan man inte hålla på. Punktmarkera ett visst ord och utsätta det för sensibilitetsfrågor och sentensknuffar likt en annan ordmobbare. Ett ord är ett ord. På Wiktionary vädjar de till förnuftet och förklarar ordet orimlig med förnuftig anledning att tro på och förnuftig anledning att kräva. Förnuftet som vårt common sense. Förnuftet som det logiska svaret, det enda riktiga svaret.
Ett uttryck som känns mer nära vår tid är att något faller på sin egen orimlighet. Men vem orkar prata i eufemismer idag? Jag googlar och hittar överraskande 360.000 exempel på denna egna orimlighet. Inte utan att jag undrar över eventuella motsatsförhållanden mellan den egna orimligheten och ordets språkliga uttolkning i en sorts allmängiltig common sense.
Nu kanske ni tror att jag driver med eventuella läsare? Det kanske jag gör eller så faller även det på…

Det finns en plats - II

Hållö Hållö Hållö. Tidsekon från palt till sjömansbröst när min relation till denna granitö fjorton stenkast ifrån Smögens brygga. Här har jag varit buspojke i gänget som jagade kaniner med samma precision som vi kastade mackor vid vattenbrynet. Klart man inte skall kasta sten på djur, men så var det och ännu en tid mer spännande än att spionera på älskande par i skrevorna. Hållöbassängen (har säkert ett annat namn) – klassisk ankring under sommarseglingarna från glin i farfars båt till större glin i pappas. Essensen av allt det som gör västkusten så fin. Horisont, klarblå böljor och nybunkrat med räkor och krabba, serietidning och annat mys. Varje sommar minst ett klipphugg. Här har de alla varit, släkt, vänner, flickvänner. I busåldern herrseglingar där jag minns särskilt en gång då vi kidnappade en tjejbåt från Smögens hamn och de var måttligt glada över att vakna upp ute på Hållös redd. Men frukost fick de. Och ett minne. Här har jag upplevt ren och pur glädje och hit tar jag nästa generation på äventyr bland jättegrytor och solskensbad i saltat hav.

Det finns en plats - I

Det finns platser som jag återvänder till i tankarna likt en vandrande själ på jakt efter vem jag hade kunnat varit i ett annat liv. En sådan plats är Saint Paul de Vence belägen i bergen ovanför Nice. Den finns i mina vakendrömmar, den begär mig utan att tjata. Den lockar med ljumma medelhavsvindar och trånga medeltida gränder. Sist jag var där köpte jag en fotobok över konstnärsliven i denna konstnärsby. Svartvita som det sig bör. Middagsbilder med uppradade buteljer och filterlösa cigaretter i breda flin. Vackra moatjéer, lyckade galleriförsäljningar och sällskapsrus. Så ville jag också ha det. Intensivt både i skapandet och i firandet av att jag är jag, du är du och vi är här – i detta nu.
Men åter till St Paul de Vence. Tiden står still och bara vi levande förändras och dör bort. Här har farmor och farfar vandrat. Här har de handlat tavlor, besökt Fondation Maeght och skålat för varandra. Precis som jag gjort i nära beröring med likasinnat sällskap. Varje besök ger något mer. Magin finns inte bara i mitt huvud.

Blå blå stunder

Det finns stunder som inte vill låta sig fångas trots att tiden gärna fick stå still. Jag hade ett sådan stund idag. När jag efteråt vill återuppleva den är det som att stå och tänja ut ett fotografi från insidan och samtidigt sniffa likt en blodhund. Jag kan inte sniffa och tänja hur länge som helst så till sist faller bilden tillbaka och blir åter en minnesbild i huvudet. Märkligt likt en Chagall.

How much do you want it?

Ask yourself: How much do you want it? You want it bad enough? You want it more than the others? More than anything? Then do it. Do what needs to be done. Just do it.
Do it!

Vanilla lives

Tittade i morse på en gammal gruppbild från skoltiden. Vi står uppradade och alla tycks titta in i kameran utom jag. Det var inte så vansinnigt länge sen. Jag kan fortfarande minnas dagen och hur det luktade där på gräsmattan. Vi ser unga ut. Vad blev det av alla? Signerad årsbok efter fleråriga relationer därefter – inget. Hur blev deras liv? Några återträffar här och där. De bilder som senare dyker upp visar helt vanliga människor med helt vanliga ölkaggar och tvåbarnsliv. Åtminstone tolkar jag det så. Precis som jag tolkas från utsidan in. Jag undrar om de visste, vi visste, att livet skulle smaka så mycket vanilj.

Försjunken i musikaliska minnesspår

Igår kväll var jag djupt försjunken i sen 70-tals musik och dessa olika artisters senare derivat. Det var smörigt snarare än rockigt. Jag blandade och sökte låtar på nätet: Kate Bush, Meatloaf, Chris Cross och fler. Symfoniskt, melodiskt, upplyftande och med det bästa av det bästa på min iTunes sooofta blandning satt jag där och beundrade musikvalet som väckt liv i minnets annaler från min utlandstid i London och St.Donat. Det var som att leva några timmar i sin egen symfoni där jag bytte och förändrade tills blandningen var i mitt öra perfekt. Bättre än då.

Mediaskugga för blindstyren

Tänkte på en sak jag läste en gång: Först kommer det folk vill höra, följt av vad folk vill tro på, sedan kommer allt annat - därefter kommer sanningen. Jag ser på nyheterna och blir beklämd över dålig rapportering. De läser för böveln innantill olika statliga organs presskommunikéer! Inget eget, inget nytt. Ta tex Pakistan. Total mediaskugga råder då ingen får komma fram och 'göra en Gaza'. Inga blodiga barn, oemotsagd statistik och dubbelrapportering (först säger presentatören nyheten därefter bild på reportern på betryggande avstånd i Islamabad som säger exakt samma sak). Det är ju för f-n 2009 och inte 1909! Skall jag behöva söka mig fram till sanningarna? Jag blir så störd över all manipulering, alla dolda agendor och falskhet i största allmänhet. Så jag lägger det åt sidan. Orkar inte engagera mig och spelar rakt i händerna på manipulatörerna. Eller kanske inte. För i mig får de aldrig en vän.

Universalmedlen

I utvecklingsländer florerar dessa fortfarande. De är som Karlssons klister, ett klister för allt. Sånt här fanns det mer av förr men de har för länge sedan bevisat sin otillräcklighet eller sin toxicitet. I Thailand säljer de Dettol som är ett desinfektionsmedel. På baksidan kan man läsa att det skyddar mot SARS, HIV, herpes, kolera, fågelvirus, fotsvamp, förkylingsvirus m.m. Det låter nästan som en medicin men nu skall man inte dricka det.I Sverige är det populärt hos tatuerare för att göra ren nya tatueringar. Vi använder det för att göra ren toalettstolen och andra ytor som kan tänkas få bacillöverskott. Det säger sig självt att det inte funkar enligt listan ovan men säljer – det gör det. Ett billigt universalmedel som skyddar oss. Visst låter det som något vi behöver. Jag vill ha ett universalmedel mot allt. Jag vill kunna tro. Men jag gör inte det.

Livsgenomskådning

Livsåskådning i all ära. Det är livsgenomskådning som skär rakt igenom mina skrifters mest upprörda rader. Jag upprörs av insikter, av polletter som ramlar ner. Upprörs på ett ontskönt sätt, ungefär som den ondsköna smärta som ibland infaller i orgasmögonblicket. Insikter om manipulation och hur jag förvägrar min inneboende marionett att ta steg i förväntad riktning. Livsgenomskådning är så mycket värre än jantelagen. Den klipper ut figurer ur den gobeläng som kallas social tillvaro och av vissa för medmänsklighet. Insikter befriar men fängslar och förmörkar. Som Cypher sa i kultfilmen The Matrix: ” I know this steak doesn't exist. I know that when I put it in my mouth, the Matrix is telling my brain that it is juicy and delicious. After nine years, you know what I realize? Ignorance is bliss”: Så trots att jag vet att det inte är bra för mig så fortsätter jag klippa ut figurer ur manipulationstyget. Frågar mig: vems agenda? vem tjänar på det? vilka krafter styr drevet i just den riktningen? Så långt är allt väl. Men de blottade orätterna kommer sällan mer än upp för att andas innan de faller tillbaka eller översköljs av nya omständigheter. Det finns så många av dom. Det finns ingen nollpunkt för genomskådningen. Livet är någons agenda och manipulation ett levande väsen.

Bruksleksaken

Sommarstället ligger fuktigt och öde när jag kommer promenerande runt krönet. Jag tittar alltid nyfiket och hoppas utan att ta det för givet, att allt skall vara som det var när jag lämnade det. Det överraskar mig lika mycket varje gång att tiden kan stå still.
Det är tidigt än, alltför tidigt för att börja ställa i ordning. Jag väntar på våren men jag kunde inte hålla mig borta från bilen. In med batteriet och startnyckeln. Instrumentbrädan lyser upp, ac:n går igång på gamla inställningar, cd-växlaren väntar på kommando. Så vrider jag om nyckeln och bilen brummar på alla åtta. Lycka! Nu får landet sova några veckor till men bruksleksaken tog jag med mig till stan.

Håll uppe geisten !

Så brukade min farmor uttrycka det när jag tyckte det var jobbigt med studierna. Hur är det med geisten? Farmor och jag har vårt eget språk och nu, när hon sitter på ett hem, så går uttrycket i retur. Tänk på geisten! Vad är det som får oss att gå från eufori ena stunden till geistlös apati i nästa? Jag har aldrig lärt mig att hålla uppe geisten – den antingen finns där eller inte och är det något som måste göras så skiter jag i geisten och gör det oavsett. Oftast kommer då geisten tillbaka av sig självt. Men jag kommer att fortsätta uppmana farmor att hålla uppe geisten. För uttrycket binder oss samman tillsammans med så mycket annat. Och där jag känner mig sammanbunden med miljöer och människor, där hittar geisten mig. Det är jag säker på.

Det står ett liv och väntar på mig

Det står ett liv och väntar på mig när jag kommer hem. Kastrullerna är diskade och sängarna bäddade men det finns ett kvardröjande doftminne som möter sitt facit på andra sidan dörren där ingen har varit på en månad. För alla bostäder har sin egna speciella doft och säkert vi människor också. Det luktar i vilket fall aldrig som jag minns det utan lite mindre eller lite annorlunda. Däremot luktar kontoret precis som vanligt. Posten är den vanliga den med konstaterar jag efter att med viss oro gått igenom alla brev efter räkningar som glömts bort och kanske blivit till krav. Nej, inte den här gången heller. Vad bra! Det största problemet har jag med tidsomställningen men efter en halv vecka är det åtgärdat. det känns tryggt att ha ett liv som väntar. Jag har förresten ett till – sommarstället med den avställda bilen – men jag har inte riktigt haft lust att ta mig ut, särskilt inte nu när det är kallt och snö på backen. Så går jag in i rutiner och annorlunda passioner utan cikador och min uppskattade uteplats, utan pool och strandnära läge. Dessa har jag bytt ut mot måsskrik, dragiga torg, badkar och kontorsnära läge. En närmare jämförelse än så vågar jag mig inte på men om en vecka blir det skidor i fjällen – det kan i alla fall Thailand inte matcha!

Pausbild

Den renaste, mest perfekta strand jag någonsin varit på. Tidvattet gör att man bara kan vara på den fyra timmar om dagen. Nu pausar jag tills kylan åter omsluter mig. Sayonara!

En värld utan vikt

Återföll i eskapad längtan och fördrev större delen av dagen med att dyka bland koraller och annan undervattensfauna. Korallormar, stora muränor, barracudor, papegojfiskar, lejonfiskar, havssköldpaddor, ja det mesta som den undre världen har att erbjuda. Det var vackert, sikten var god och korallerna såg oförstörda ut. Kunde inte hitta något tecken på mänsklig inblandning förutom en bojsten. Vattentemperaturen var 29 grader hela 23 meter ned. Lunchen var god och sällskapet i form av min lilla dotter njöt av att vara med trots att hon allt får vänta några år till innan hon kan hänga med ner. Dykning är ett viktlöst vått innanförskap i en värld värdig att värnas. Jag släpper allt utom nuet. Under dyket är det omöjligt att tänka på annat än just där, just nu, för upplevelserna rullar på utanför cyklopmasken och jag förundras. Förundran? Hur ofta använder man det ordet om världen utanför våra masker?

Idealisterna

Idéhistoriker talar ibland om att nittonhundratalet var idealisternas tidevarv. Jag vill inte tråka ut er med idéhistoria men visst kan det vara så. Det beror sig alldeles på som flickan sa. Idealister fanns det dock gott om, både passiva inlemmade och aktiva drivande. Jag som har läst en hel del om tiden kring andra världskriget har aldrig stött på en tidsepok så full av idéer som mellankrigets Europa. De flesta idag glömda eller varnande exempel i historieböcker för historielösa. Så vad skall 2000-talets människor luta sig mot annat än nidbilder, krossade ideal och diehards på vänster och högerkanten? Nittonhundratalet utmålas ofta som en katastrof: för folkslag, miljö, nationer. Detta helt oavsett de av oss som pratar om att vi står på axlarna av nittonhundratalet. Det är som om själva historien blivit overklig för många och kanske är det så att 2000-talet är uppgivenhetens århundrade då vi ser till jagets bästa och idealism (i den mån begreppet överlever) på individnivå. Kanske är det så att idealism slutligen överskuggas av behovet av att ta kontroll över våra egna liv - på gott och på ont. Som Gunnar Ekelöf skriver i dikten Till Idealisten: Sänk människan till människan! Återkommer med mer funderingar.

Det finns inga ideal, eller...?

Timbuktu rappar fram sitt: ”Det finns inga ideal kvar, inget o svika, o vi som ingen skam har, vi ska bli rika" till en entusiastisk publik. Om han verkligen menar det spelar mindre roll. För de som lyssnar på budskapet känner att det är ju precis så det är för dom. En fd Khmer Rouge fångvaktare och bödel berättar: "There where no more ideals, no more human conscience." André Malraux filosoferar: “There are no more ideals for which we can sacrifice ourselves, because of our incapacity to know the truth….”. Är det så? Finns det inga ideal kvar som kan förmå oss att resa oss över det vi egentligen är? Eller är det så att ingen egentligen längre bryr sig. Ideal har blivit ett förlegat ord. Ett ord som framtida generationer måste slå upp i wiki för att kunna förstå. Vem pratar egentligen om ideal idag och verkligen menar det? Vem kan ge ideal? Vad kan förmå någon att längre köpa andras ideal? Medan stora idébaserade ideal tappat mark så har ideal förgrenats och blivit jordnära och konkreta: kroppsideal, idealkvinna, skönhetsideal osv som om vi inte längre kan relatera till begreppet utan att binda det till något ytligt inom oss själva. Hur går det då för idealisterna? Jag återkommer till detta.

Love is a four-letter word

This phrase stuck in my mind as the speedboat was revving its engines and taking our party to a nearby islet for lunch and snorkeling. I was listening to my latest ipod mix and the Metallica song with that phrase in the lyrics played as we sped across the Andaman Sea. Love is a four-letter word makes total sense for first language english speakers but no sense to the majority of the rest. The four-letter connotation is lost on them. So I tried to explain and of course got stuck with frowns. Love is not a four-letter word I heard one say. Another said that love is the longest four-letter word. A third that making love was a four-letter word! To easen the frowns I tried to find some middle-ground by saying that love may well be the most universally accepted expression of selflessness to be so selfishly abused. Even the ones who hadn´t already, frowned on hearing that one. But we were getting away from the four-letter word aspect. By my frown count I sensed that the people onboard did not really equate love with #”%*! I just feel that these days love has a hard time keeping its value. My feelings on that? You guessed it – a four-letter word!

Människa! Fira din medmänsklighet!

Har varit på festival här i Thailand. Lokalt arrangerat med marknadsstånd, festivaltåg, pukor och trumpeter, barn i siden och äldre med pudrade ansikten. Svenskar har uppträtt som en naturlig del i denna hembygd och det är inte bara ölen som hållit mig festglad och nästan lyrisk. Människa! Bortse från avarter i dig själv och andra för en kväll och fira att du är du och äger tid att finnas till.

The ex-girlfriends part.2

International Monetary Fund (IMF) has been around more blocks than even the UN. She was kinda interesting because she liked to institute a holier than thou policy on her suitors and for this she was criticised. Just 60 per cent therefore agree that the IMF has had a positive effect on their country – better than fifty-fifty but not by much. In her defence, the IMF is in many cases the only dependable lender to the poorer nations and this is especially welcome now that we have a financial crisis whose origin has absolutely nothing to do with the third world. The IMF is these days low on funds, having received just 14 per cent of the additional $50 billion funds pledged at the G8 summit in Gleneagles 2005. The approx. $100 billion of annual aid to poor countries is dwarfed by the $500-800 of illicit flows from the south to the north, most of which is tax evasion by multi-national companies as claimed by the European Network on Debt and Development. So in conclusion, she’s in a pretty dire strait as are the countries which she serves. By leading a dogs life between too many masters she suffers from a lack of power to enforce and can’t hold the richer nations accountable for balking on their promises. Rich countries have shown that they are more than capable of mobilising vast sums of money when they have the will to do so: in a matter of weeks they managed to raise $3 trillion to bailout their banks – 30 times the amount of current global aid. Being IMF sucks!

The ex-girlfriends part.1

The United Nations is like an old ex-girlfriend who you used to have a crush on but now, when you happen to see her again, you feel sad that she let herself go and you wonder what you saw in her in the first place. So, this blogger feels anguish at how this entity has gone from a potential for tying us all together for the betterment of mankind – to this. A sad sad political underdog, dependant rather than independent. Silent rather than vocal. Weak rather than strong. Almost a part of the megastate hypocrisy that she was once designed to be the bulwark against. So much brainpower and idealism vested into something that, when the shit hits the fan, is as meak as grandma. They should have made an example of Israel long ago. Any member state that does not abide is no longer an eligible member. What have you done to honor, to idealism, to the feeling that there is someone out there looking out for humanity and not from whom the next pay check will come. The UN could well afford a more decisive and aggressive stance. I’m fresh out of benefits of the doubts. So, just like with some of my former girlfriends, the thought occurs: whatever did I see in her?