Idealisterna

Idéhistoriker talar ibland om att nittonhundratalet var idealisternas tidevarv. Jag vill inte tråka ut er med idéhistoria men visst kan det vara så. Det beror sig alldeles på som flickan sa. Idealister fanns det dock gott om, både passiva inlemmade och aktiva drivande. Jag som har läst en hel del om tiden kring andra världskriget har aldrig stött på en tidsepok så full av idéer som mellankrigets Europa. De flesta idag glömda eller varnande exempel i historieböcker för historielösa. Så vad skall 2000-talets människor luta sig mot annat än nidbilder, krossade ideal och diehards på vänster och högerkanten? Nittonhundratalet utmålas ofta som en katastrof: för folkslag, miljö, nationer. Detta helt oavsett de av oss som pratar om att vi står på axlarna av nittonhundratalet. Det är som om själva historien blivit overklig för många och kanske är det så att 2000-talet är uppgivenhetens århundrade då vi ser till jagets bästa och idealism (i den mån begreppet överlever) på individnivå. Kanske är det så att idealism slutligen överskuggas av behovet av att ta kontroll över våra egna liv - på gott och på ont. Som Gunnar Ekelöf skriver i dikten Till Idealisten: Sänk människan till människan! Återkommer med mer funderingar.