Retro I – skriverier 14 års ålder

Ett axplock ur de skriverier jag ägnade mig åt förr. Här har jag precis fyllt fjorton:

Vad kommer att hända? Vad händer? Kan ingen hjälpa mig? Varför stirrar ni så på mig? Jag vill inte in i framtiden. Jag vill stanna i den tid jag nu är i. Kan ni inte förstå att framtiden skrämmer mig? Jag ger mig aldrig. Det enda jag har kvar är tiden och den är oändlig. Jag vet att ni hånar mig men ni kan inte hindra mig ifrån att kämpa emot vanvettet. Skratta ni bara. Snart, då det är försent, kommer ni att upptäcka att tiden är över för er del och då är det evigt, evigt försent att ändra på tanken. Jag känner hur jag pulserar och vrider mig i den smärta som framtiden ger mig. Framtiden, vad vet man vad den ger? Jag tänker inte ge mig in i det landet för att upptäcka att det inte finns någon återvändo. Men framtidens furste frestar mig och förnuftets grepp lossnar. Hjärnan fångas in och kan inte förhindra det djävulska steget. Bara en djävul vill färdas mot framtiden. Jag färdas mot ett slut, det har jag vetat länge, men hur länge skall tiden räcka till? Färden slutar och jag stiger av i ett land av Atlantic. Ljudet från högtalarna når mina trumhinnor och jag skriker. Hjärnan stimuleras och den styr mina känslor. Tekniken pressas in emellan mina läppar som droppar av fragda.