Vi sitter där i solen på Katarina Ban och så dyker det upp en tjej som gullar och hälsar på min hund. Så frågar hon hur gammal hen är. Jag inser, något överraskad, att min hund i denna stund blivit en hen. Det får väl ses som en högre status för en hund, eller? Men frågan är om det inte är trevligare när folk frågar om kön på hunden, trots allt. 
Kunde summera min karriärsfilosofi i några fåtal rader under morgonpromenaden. Raderna bara satt. Nu skall det efterkonstrueras. 
Det känns som om jag står i en malström. I am being grinded. I varje stund pågår planerandet av vår framtid av andra. I varje stund håller dessa makroperspektivet i fasta händer. I vår mikrovärld lär vi oss alltmer att vända oss bort. Ofta redan i vårt undermedvetna innan ens tankarna slår rot. I mikrovärlden nyttjas samma myglande fast på en annan nivå. Försök hitta dömda insiderbrottslingar är du snäll. Förr i tiden när jag jobbade på fondkommissionär fick jag inte ens äga aktier. Idag är det inga problem att köpa aktier i bolag som skall förvärvas. Om det ens går till rättegång. Väl där så är det inga problem att vinna. Cevian anyone?
Så är då Domar-VM 2010 i full rullning. De senaste VM turneringarna har ju varit ganska lätta att glömma och de minnesvärda målen och kamperna när TV rullar ’Best of’ hamnar påfallande ofta under 80-90 tal. Årets upplaga blir ännu en turnering där domarnas felbedömningar fäller avgörande. Hittills hyfsat: ett antal offsidemål, några tveksamma kort samt ett par, tre, mål som borde ha varit frispark. Jag förutser fler och direkt avgörande domartabbar tyvärr. Vem vinner Domar-VM?
På mina barns skola byggs det dynastier. Många av barnen som ännu inte hunnit fylla tio har fullt utvecklade sidor på fejjan med hundra vänner eller fler. Nätverkandet börjar tidigt. De dolda extremerna kommer till ytan och det onaturliga förefaller naturligt. Semesterresorna med de små dynasterna går till Kina, till klippväggar i Alperna, de går till rancher i Texas eller till ett dussin andra väl valda tillhåll där nu barnen bygger på sina tåg med andra tågbyggande barn.Omedvetet medvetet blir leken stairways till himlen. Det är inte överdrivet, det är maktutspel by other means av de som har gott om det. Det är fullfjädrat klädd ambition med tillräckligt riktad galenskap. Jag tror inte de föräldrarna har läst Barnaboken. Jag tror de skippade den fasen och förbereder nu insteget till FT, Di och Harvard Business Review. Det är inte fel att ha ambitioner för sina barn, vandra vid deras sida och sammanföra talang med möjligheter. Men som i alla lekar finns det de som leker och de som väljer leken. Föräldrarna på denna skola väljer leken, gosse vad de väljer!
Jan Törnqvist listar i sin bok 401 upplevelser som man borde samla på i livet. De är fokuserade på det yttre snarare än det inre resandet. 
BLICKEN. Stulna blickar i förbjudna eller förbundna sammanhang, den första eller den tusende. Blicken som talar, vrålar, viskar. Blicken som åter dras in i sitt förborgade skal eller dansar en stund med din likt tvinnade lågors flämtningar. Det finns godhet, nästan fromhet i dess tysta kontaktsökande, en ljusbåge av hetta mellan tvenne landsändar som längtar med tanken på att överbrygga ett gap eller stjäla sekunder som inte töms i glömska. 
Gör dig av med negativa influenser och bli en ny, helare människa. Saka de lågpresterande korten, välj bort, kliv ur och lyfts upp. Ja, det kanske låter som om jag värmer upp med förövningar inför mina nyårslöften. Sanningen är den att det går djupare än så, djupare än att kapa centimetrar från midjan eller avstå från medel som stimulerar hjärnans belöningssystem. Jag har funderat och funnit att skall jag göra mig av med negativa influenser så bör jag börja med mig själv. Jag talar om val och om makten att välja. Väljer jag det jag vill få ut av livet eller låter jag livet välja det den vill få av mig?
Vaknar tidigt dagen efter dopparedagen och känner mig korvstoppad och mörbultad, fast med ett leende. När jag trodde att det inte gick att stoppa mer i julakorven så skulle några av oss iväg för att höra julevangeliet på sjungande dalmo och sedan traska hemåt i snön efter midnattstimma. Det där att endast tomten är vaken är nog nys men kanske var det inte tillräckligt djupt under midnattstimma. 
Roade mig nu på morgonen att leta efter förvrängningar av det axiom som Abraham Lincoln myntade, nämligen: “You can please some of the people all of the time and all of the people some of the time, but you can't please all of the people all of the time.” Ett hyfsat svårt axiom att komma ihåg där det gäller att spika some-all all-some all-all vid varje stressat enskilt tillfälle. En del bryr sig inte om att försöka utan hittar på egna, lite finurliga axiom, som de sedan lägger vid Lincolns eller någon annans fötter. Främst den ofta citerade Anonym. Ta till exempel:
Det är skolavslutning och rektorn säger sitt. Men jag lyssnar med ett halvt öra för jag tänker på vad jag observerat och nu klär i mentala ord. Näsorna växer på Östermalmstanterna med tilltagande ålder. Är det resultatet av en pomperipossa och/eller pinocchioeffekt? Döttrarna sitter bredvid mammorna i yngre chic men med identiska blonda svallvågor i håret. De är så lika på manéren, så lika som bästa döttrar och bästa mödrar kan bli i generationsbostadsområdet Easternmill. Det är verserat, det är polityr och kammat. Elegant utan att verka nyrikt. Ändock växer de..
Det är inte av coola skäl som jag ibland skriver på engelska. Det är bara det att orden ibland kommer fram den vägen. Tankegångar som mynnar ut i uttrycksförmåga. Ord där språk är förmedling och inget annat. Nej, mer än så. Språk som min förlängda arm, min tröst, min längtan. Här når engelskan ibland djupare och förklaringsvärdet blir således högre. I mitt fall är utrikiska inte ett sätt att hålla distansen och jag kan inte skylla bort alla utlandsår. Men jag är inte anglofil, jag bara stjäl deras språk från tid till annan. Mud in your eye!
Det gick lastbilar i min barnfantasi. Lastbilar med flaken fyllda av glass i lass. Tänk om det kom en sådan lastbil förbi krönet, kunde jag tänka. Vad man skulle kunna äta mycket glass då! Lastbilens glass var vit och smakade i min fantasi som forna tiders GB vaniljpuck. Den ultimata vaniljglassen vid en tid då allt annat inte fanns ännu. Men jag kastade sällan bort glassvalet på en vaniljstång. Nej, päronsplitt, storstrut, 88an osv. kom allt före. Hemma i farmors kök fanns det alltid glass och där gjorde jag egna specialblandningar med grädde, O’boy och vaniljglass. Glassen är så viktig att mitt bestående minne av höststormen -69 är just ett snöpligt glassminne: jag cyklade i blåsten till konsumaffären och köpte glass men så blåste glassen av pinnen på min väg tillbaka på cykeln. Jag minns även när vi åkte bil till Triumfglass ursprungliga butik i Majorna och köpte glass inslaget i tidningspapper med kolsyreis. Mer än alla eventuellt fina restaurangbesök och caféer vid samma tid. Det var glass i livet och inget liv utan glass. 