Sverige och RESET-knappen

Vi har en lång historik, vi svenskar, en historik som sträcker sig från världskrigets slut och till idag. Jag talar om världens mest öppna och generösa program - den svenska invandringspolitiken. Det finns nog få saker som det har rått sån konsensus kring som att vi skall vara ett vänligt, generöst och humanitärt folk. Neutrala i krig och ivriga påhejare i förbrödningsfrågor och vid konfliktlösning. Vi är ett folk av vidsynthet, av välvilja, av önskan att alla ska trivas och känna sig hemma. Vi vill bereda plats för sådana som råkat illa ut och blivit förföljda av olika anledningar. Ekonomiskt bidrar vi mer per invånare än något annat land till fattiga och lidande i andra länder. Vi har hyllats av andra för allt detta och är tamejfan förtjänta av Nobels Fredspris.

Varför skriver då utländsk media att vi nu håller på att köra i hundraåttio rakt in i väggen? Varför haglar det i ankdammen av beskyllningar om rasism och järnrörspolitik? När blev något vi haft konsensus kring till en stridsfråga för höger och vänsterkanterna, kryddat av Stureplanscenterns virriga inflikningar? Hur kunde världens minst rasistiska land plötsligt bli ett land där det nu skanderas att rasism och flyktinghat behöver utraderas. Det är nåt som inte stämmer med Sverigebilden - är det bara utlandet som skall få undra över vad tusan vi håller på med?

Det är låga grepp som gäller nu. Det är statistik från ena kanten som besvaras med fan läser bibeln på andra. Det är manifestationer och snyftkrönikor, uthängningar av blattar och svennar, kinapuffar och negerbollar. Det är som att vi tryckt på RESET knappen och måste börja om från början. Alla är potentiellt främlingsfientliga tills motsatsen bevisats. Skit samma att det är en promille som är sanna rasister i detta land. Ve en politisk felsägning, en gilla tryckning på facebook, ett invandrarskämt, en negerboll. Världens minst rasistiska land har blivit världens mest rasistiska land för hela begreppet har omdefinierats till att stå för ALLT som inte är invandrings och flyktingsvänligt.

Det är som om de allra flesta i klassen sitter tysta medan mobbaren Olle och hans gäng längst bak i klassen battlar med röda Lisa och hennes gäng lika långt bak i klassrummet. Det är måhända småkul ett tag för oss andra att lyssna på, men det finns en tid för allvar också. Det här landet måste fortsätta att bygga sin invandringspolitik på en seriös botten, förd av seriösa ansvarstagande och samhällspolitiskt begåvade människor - inte av bloggare, media eller av Lisa och Olle längst bak i klassen.

Vem vinner Domar-VM?

Så är då Domar-VM 2010 i full rullning. De senaste VM turneringarna har ju varit ganska lätta att glömma och de minnesvärda målen och kamperna när TV rullar ’Best of’ hamnar påfallande ofta under 80-90 tal. Årets upplaga blir ännu en turnering där domarnas felbedömningar fäller avgörande. Hittills hyfsat: ett antal offsidemål, några tveksamma kort samt ett par, tre, mål som borde ha varit frispark. Jag förutser fler och direkt avgörande domartabbar tyvärr. Vem vinner Domar-VM?

Focus on the endgame

Fokusera fokusera! Mantran av självbekräftelse och jaguppfyllnad. Drivna, avpersonifierade, ytliga, egon som har mycket likhet med de som skapas i de virtuella online världarna. Där kan man, precis som i verkliga livet, vara medlem i ett Gille eller bara skutta runt och teama ihop för att lösa diverse uppgifter. Vi har fått ett roll- och rullspelande för att maximera eller minimera våra karaktärers förutsättningar i spelet och i livet. I en delvis automatiserad värld där alla utför likartade uppgifter och ungefär samtidigt och där det handlar om att så effektivt som möjligt ta oss igenom och förbi ’något’. Fort skall det gå. Skynda att samla manna, stil- och skönhetspoäng i en närmast förutbestämd utveckling från novis till superkaraktär. It’s not personal, it´s only business.

Calling the shots

Det går inte att greppa USA. Det går inte att vädja, att ignorera, hata eller älska. Lika litet som Jorden självt. Landet är som en urkraft,en obönhörligt närvarande fadersgestalt mot vilken vi är evigt dömda att försöka göra uppror. För vi vill inte känna att vi är petitesser i de stora sammanhangen. Myror på björnens rygg. Victims of the larger designs. Det var inte så här det var tänkt att bli. Det var inte detta vi fått lära oss om demokrati, mänskliga rättigheter och rättvisa. Vi kommer aldrig att kunna balansera bort makten. When push comes to shove så är vi delaktiga, mer eller mindre aktiva backseat drivers, i den värld vi har. We don’t call the shots – but may very well run from them.

Min enda röda tråd

Eftermiddagssolen tvingar bort mig från balkongen då inte ens fläkten biter på den närmast obönhörliga thaisolen. En pannkaka med lingonsylt senare och med en full kaffemugg vid min sida funderar jag på vilka de är, de svenskar som månadsvis eller längre, bor och vistas härnere. För de är många. Entreprenörer tänker jag på. Egna företagare som kommit upp sig en bit och har rullande verksamheter därhemma. Relativt unga är de också, med barn i skolåldern. Entreprenörer, livskonstnärer, thaimoutande familjer. Där har ni flertalet. Just här där jag är så gränslar jag ribban mellan livsparadis och utopia. Samtidigt så är jag inte alltid här i tankarna. Jag är fullt ut ingenstans och överallt. Ungefär som min blogg vars enda röda tråd är jag . Gemensamt för oss är att vi har en plan, en vision, en tanke som handlar om ribban. Det handlar också om mod. Modet att svinga sig av och leva ut sin livsdröm när vi väl har klarat av att hoppa upp på den.