The action is the juice

I never understood the toil of Man. 

I could infer it, but the big Y eluded.

Until I read Ruskin: The highest reward for a Man's toil is not what he gets for it, but what he becomes by it.

Becomes by it? Tired, drained, hurt or wise, rich, satisfied? The values differ depending on the Getting or the Becoming.

The Chinese have a proverb (don't they always) stating that to toil is needed in order to become a Man.

Here's what I think: unless you're a monk, chances are that you'll end up with anything but your due. So whatever you do, just do it and gain satisfaction from doing it. Worry less about Y. Simple as that! To borrow a line from a favorite action movie: "the action is the juice".

Kunde summera min karriärsfilosofi

Kunde summera min karriärsfilosofi i några fåtal rader under morgonpromenaden. Raderna bara satt. Nu skall det efterkonstrueras.
Jag har strävat efter att bli den bästa bl.a. som managementkonsult. Men när jag har svingat mig upp via framgångens vind till A-laget så har jag raskt märkt att det jag trodde var avgörande: begåvade analyser och rapporter visat sig vara sekundär betydelse till BILLING. Att få klienten att betala en mille till i arvode var framgång. Innehållet var av mindre betydelse eller ingen alls. Det jag trodde var framgång var nästan inget värt. Komplexa strategiuppdrag som har betydelse för bolagens framtid – det var mitt mantra. Istället fick jag av Europas bästa konsulter klart för mig att strategi var OVERBILLING och IT/ORG-ARCHITECTURE. Det sistnämnda var/är ett fantastiskt bra sätt för konsulter att fakturera det oändliga i det oändliga.
Så här är det inom område efter område så när verkligheten blir till en besvikelse väljer jag att leva ut mycket av mitt liv i mitt huvud. Jag kan inte ändra men jag kan se att verkligheten är en blek kopia. Den är inte vad den borde vara. Världen är inte som den borde vara.
Det är samma på område efter område. Spelar ingen roll vad eller var. När du väl svingat dig upp till de bästa, så hittar du dom krasst tänkande och våldsamt segerfokuserade. ATT VINNA ÄR ALLT. Framför allt att vinna över – DIG. Där bor den renvaskade lyckan hos de toppade få.

De små dynasterna

På mina barns skola byggs det dynastier. Många av barnen som ännu inte hunnit fylla tio har fullt utvecklade sidor på fejjan med hundra vänner eller fler. Nätverkandet börjar tidigt. De dolda extremerna kommer till ytan och det onaturliga förefaller naturligt. Semesterresorna med de små dynasterna går till Kina, till klippväggar i Alperna, de går till rancher i Texas eller till ett dussin andra väl valda tillhåll där nu barnen bygger på sina tåg med andra tågbyggande barn.Omedvetet medvetet blir leken stairways till himlen. Det är inte överdrivet, det är maktutspel by other means av de som har gott om det. Det är fullfjädrat klädd ambition med tillräckligt riktad galenskap. Jag tror inte de föräldrarna har läst Barnaboken. Jag tror de skippade den fasen och förbereder nu insteget till FT, Di och Harvard Business Review. Det är inte fel att ha ambitioner för sina barn, vandra vid deras sida och sammanföra talang med möjligheter. Men som i alla lekar finns det de som leker och de som väljer leken. Föräldrarna på denna skola väljer leken, gosse vad de väljer!

Don't go gentle, don't go quiet

Skriv nåt då! Skriv något som berör. En text som utmanar andra texter,något som blir klassiskt, som kommer att talas om och efterapas. Skriv ett epos, ett drömspel eller en dikt. Vattna den ur dina djupaste källor, vrid och snurra den så att all list och alla läckerord droppas ur. Skriv med energin och urkraften av en Faulkner, en Thomas eller en tidig Strindberg. Visa dom något, bevisa något för dig själv. Skriv din odödlighet and don´t go gentle into that good night.

Juletides and christmas puddings

Inpackning och snart iväg. Förbi snötäckta dialekter i norrsträck.

Tänk, för ett år sen var det beachvolleyboll och paraplydrinkar i Thaisträck. Dito för två år sedan. Nakna bringan i frihet utbytt mot underställ och skiddress. Återigen en flykt från de egna jultraditionernas efterlevnad. Lättflyktigt och med ågren i strama tyglar. Nu skall här pölsas och surfas non-thai style.

Christmas pudding? Skulle inte tro det..

Glass i stora lass

Det gick lastbilar i min barnfantasi. Lastbilar med flaken fyllda av glass i lass. Tänk om det kom en sådan lastbil förbi krönet, kunde jag tänka. Vad man skulle kunna äta mycket glass då! Lastbilens glass var vit och smakade i min fantasi som forna tiders GB vaniljpuck. Den ultimata vaniljglassen vid en tid då allt annat inte fanns ännu. Men jag kastade sällan bort glassvalet på en vaniljstång. Nej, päronsplitt, storstrut, 88an osv. kom allt före. Hemma i farmors kök fanns det alltid glass och där gjorde jag egna specialblandningar med grädde, O’boy och vaniljglass. Glassen är så viktig att mitt bestående minne av höststormen -69 är just ett snöpligt glassminne: jag cyklade i blåsten till konsumaffären och köpte glass men så blåste glassen av pinnen på min väg tillbaka på cykeln. Jag minns även när vi åkte bil till Triumfglass ursprungliga butik i Majorna och köpte glass inslaget i tidningspapper med kolsyreis. Mer än alla eventuellt fina restaurangbesök och caféer vid samma tid. Det var glass i livet och inget liv utan glass.
Glass har verkligen genomsyrat liv och inälvor. Jag är fortfarande en vild glasskonsument även om den obesinnade lusten inte finns kvar. För det finns så sällan någon glass att släppa tyglarna över. Vuxenglassen då? Gammaldags Choklad fanns bara ett kort tag och försvann. Inte ens bilder på omslaget finns. Haägen Dazs Coffee är min främsta vuxenglass. Men den är också borta verkar det som. Den var nästan omöjlig att få tag i så när jag inte köpte fyra åt gången så gömde jag dessa längst ner i disken. Det var hemliga ställen där det ett tag gick att fiska upp favoritglassen. De senaste åren har det blivit allt sämre för mig i glassdisken– lite Triumf Krokant, HDs Cappuccino Truffle, Gammaldags vanilj och Piggelin. Inga riktiga höjdare för en erfaren glassvän. För, som med så mycket annat, så hade även glassupplevelserna ett bäst-före datum.

Touring again in 2010

Hiding in the mainstream, guessing that there’s no demand for originals. Knowing that creativity is my only exit and the outer layer of anything my foremost focal point. That sputtering thoughts and rapid minds trigger me and that cotton balls most likely were invented in hell. Discharged or discharging, its all the same, unless there’s a turn, a imminent reversal, a covertly operated master plan behind it all. I had the ball in my hand or maybe it was cotton. I’ll never know unless I get this show on the road – again.

Vanilla lives

Tittade i morse på en gammal gruppbild från skoltiden. Vi står uppradade och alla tycks titta in i kameran utom jag. Det var inte så vansinnigt länge sen. Jag kan fortfarande minnas dagen och hur det luktade där på gräsmattan. Vi ser unga ut. Vad blev det av alla? Signerad årsbok efter fleråriga relationer därefter – inget. Hur blev deras liv? Några återträffar här och där. De bilder som senare dyker upp visar helt vanliga människor med helt vanliga ölkaggar och tvåbarnsliv. Åtminstone tolkar jag det så. Precis som jag tolkas från utsidan in. Jag undrar om de visste, vi visste, att livet skulle smaka så mycket vanilj.

Livsgenomskådning

Livsåskådning i all ära. Det är livsgenomskådning som skär rakt igenom mina skrifters mest upprörda rader. Jag upprörs av insikter, av polletter som ramlar ner. Upprörs på ett ontskönt sätt, ungefär som den ondsköna smärta som ibland infaller i orgasmögonblicket. Insikter om manipulation och hur jag förvägrar min inneboende marionett att ta steg i förväntad riktning. Livsgenomskådning är så mycket värre än jantelagen. Den klipper ut figurer ur den gobeläng som kallas social tillvaro och av vissa för medmänsklighet. Insikter befriar men fängslar och förmörkar. Som Cypher sa i kultfilmen The Matrix: ” I know this steak doesn't exist. I know that when I put it in my mouth, the Matrix is telling my brain that it is juicy and delicious. After nine years, you know what I realize? Ignorance is bliss”: Så trots att jag vet att det inte är bra för mig så fortsätter jag klippa ut figurer ur manipulationstyget. Frågar mig: vems agenda? vem tjänar på det? vilka krafter styr drevet i just den riktningen? Så långt är allt väl. Men de blottade orätterna kommer sällan mer än upp för att andas innan de faller tillbaka eller översköljs av nya omständigheter. Det finns så många av dom. Det finns ingen nollpunkt för genomskådningen. Livet är någons agenda och manipulation ett levande väsen.

Bruksleksaken

Sommarstället ligger fuktigt och öde när jag kommer promenerande runt krönet. Jag tittar alltid nyfiket och hoppas utan att ta det för givet, att allt skall vara som det var när jag lämnade det. Det överraskar mig lika mycket varje gång att tiden kan stå still.
Det är tidigt än, alltför tidigt för att börja ställa i ordning. Jag väntar på våren men jag kunde inte hålla mig borta från bilen. In med batteriet och startnyckeln. Instrumentbrädan lyser upp, ac:n går igång på gamla inställningar, cd-växlaren väntar på kommando. Så vrider jag om nyckeln och bilen brummar på alla åtta. Lycka! Nu får landet sova några veckor till men bruksleksaken tog jag med mig till stan.

Life is the great Equalizer

There will come a day - near the end of days - when you´re alone in the room and can no longer strain from thoughts on the inevitability of life. Contemplating what it was all about (while you still can). Your performance and how much of it was acting and how much was the real you. Trying to balance the lies you've told with the truths you've said. The truly proud moments with the dark ones you'd hoped you'd forgotten, but never did. In the end - you'll feel equalized by life itself.

Jag retar mig på det som inte är

Jag har aldrig gnisslat tänder över det som varit. Jag har heller aldrig haft annat än framförsikt på det som komma skall. Mina förhoppningar och drömmar som realiseras eller grusas är stigar att vandra och hinder att övervinna. Så långt är allt väl. Det är i nuet och i det som är istället för borde vara som jag touchar hindren utan pungskydd. Det smärtar som allra mest när nuet gör sig påmint och jag ser att avståndet mellan det som är och det som borde vara, är längre än kort. Och jag letar efter stigen och jag biter ihop. Fantasies are not ideals – dreams are.

Revel in your time!

Revel in your time!

I have seen ships on fire off the shoulder of Orion.
I have watched c-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate.
All those moments will be lost in time, like tears in rain..
Bladerunner (1982)

Don’t squander the gold of your days. Live.
Let nothing be lost upon you. Be afraid of
nothing. There is such a little time that your
youth will last. And you can never get it back.
As we grow older our memories are haunted
by the exquisite temptations we hadn’t the courage
to yield to. The world is yours for a season.
It would be tragic if you realized too late, as so
many others do, that there’s only one thing in the
world worth having, and that is youth.
Picture of Dorian Gray (1945)

These two quotes, both memorised when I was of an impressionable age, still gives me positive shivers to this day. It is good to know that I still have a few marbles left.

Mina spår i sanden blir till spår i snö

Så var man hemma igen till kära vänner, jobb, väntande fastigheter och tomma bankkonton. Mina spår i sanden blir till spår i snö. Trampdynor mot pulveriserad korall snart ett minne blott och istället sätter jag ner dom i tunna blåa bomullsstrumpor och i urtrampade mörka skor. Slask-i-stan är annars än ganska bra plats att leva i och av. För vi lever i en slags ohelig symbios, fru Stockholm och jag. Hon vill ha av mig och tar det också. Men hon låter mig också vara ifred. Jag utnyttjar henne för att finna min fasta plats i alla tillvarelser av tillvaror. Man kan säga att vi är särbor för jag har ju detta år ett särskilt öga till fröken Thailand. Man kan säga att vi har spår i snön ihop.

Min enda röda tråd

Eftermiddagssolen tvingar bort mig från balkongen då inte ens fläkten biter på den närmast obönhörliga thaisolen. En pannkaka med lingonsylt senare och med en full kaffemugg vid min sida funderar jag på vilka de är, de svenskar som månadsvis eller längre, bor och vistas härnere. För de är många. Entreprenörer tänker jag på. Egna företagare som kommit upp sig en bit och har rullande verksamheter därhemma. Relativt unga är de också, med barn i skolåldern. Entreprenörer, livskonstnärer, thaimoutande familjer. Där har ni flertalet. Just här där jag är så gränslar jag ribban mellan livsparadis och utopia. Samtidigt så är jag inte alltid här i tankarna. Jag är fullt ut ingenstans och överallt. Ungefär som min blogg vars enda röda tråd är jag . Gemensamt för oss är att vi har en plan, en vision, en tanke som handlar om ribban. Det handlar också om mod. Modet att svinga sig av och leva ut sin livsdröm när vi väl har klarat av att hoppa upp på den.

Lättsamhet är ingen lek

Inga strumpor på en månad. Kom och tänka på det: inga långbrallor heller. Inget långärmat, inget stickat, inga jackor eller pjuck. Min garderob synnerligen ändamålsenlig och tvättar gör jag över gatan för 3 kr kilot, vikt och struket. Apotek och 7-11 inom gångavstånd, fem minuter på båge till civilisationen med välsorterade butiker och allsköns piratkopior som kan fås med prutmån. Jag är en väl sedd gäst i detta land så länge mina baht räcker och stämplarna i passet är i sin ordning. Jag har bredband, platt-teve och ac. Igår var jag på en öde ö och snorklade. Idag windsurfade jag nån timme. Imorgon gör jag något annat. Jag tar min lättsamhet på fullaste allvar ;-)