Det står ett liv och väntar på mig

Det står ett liv och väntar på mig när jag kommer hem. Kastrullerna är diskade och sängarna bäddade men det finns ett kvardröjande doftminne som möter sitt facit på andra sidan dörren där ingen har varit på en månad. För alla bostäder har sin egna speciella doft och säkert vi människor också. Det luktar i vilket fall aldrig som jag minns det utan lite mindre eller lite annorlunda. Däremot luktar kontoret precis som vanligt. Posten är den vanliga den med konstaterar jag efter att med viss oro gått igenom alla brev efter räkningar som glömts bort och kanske blivit till krav. Nej, inte den här gången heller. Vad bra! Det största problemet har jag med tidsomställningen men efter en halv vecka är det åtgärdat. det känns tryggt att ha ett liv som väntar. Jag har förresten ett till – sommarstället med den avställda bilen – men jag har inte riktigt haft lust att ta mig ut, särskilt inte nu när det är kallt och snö på backen. Så går jag in i rutiner och annorlunda passioner utan cikador och min uppskattade uteplats, utan pool och strandnära läge. Dessa har jag bytt ut mot måsskrik, dragiga torg, badkar och kontorsnära läge. En närmare jämförelse än så vågar jag mig inte på men om en vecka blir det skidor i fjällen – det kan i alla fall Thailand inte matcha!

Pausbild

Den renaste, mest perfekta strand jag någonsin varit på. Tidvattet gör att man bara kan vara på den fyra timmar om dagen. Nu pausar jag tills kylan åter omsluter mig. Sayonara!

Människa! Fira din medmänsklighet!

Har varit på festival här i Thailand. Lokalt arrangerat med marknadsstånd, festivaltåg, pukor och trumpeter, barn i siden och äldre med pudrade ansikten. Svenskar har uppträtt som en naturlig del i denna hembygd och det är inte bara ölen som hållit mig festglad och nästan lyrisk. Människa! Bortse från avarter i dig själv och andra för en kväll och fira att du är du och äger tid att finnas till.

Det är aldrig tråkigt i mikrokosmos

På en ort på kartan där det mest är sol och varmt, där glassen smälter och rutiner infaller eller utfaller – allt beroende på läggning och stressbehov. På en sådan ort blir det aldrig tråkigt om man ser till mikroperspektivet. Mycket rör sig under ytan, stort och smått. Kanske inte stort då men det rör sig. De svenske tar med sig skolgårdens spel och sociala koder ut i vida världen. En och annan fribytare finns det men i stort är de svenske lika fascinerande trista i vinterskrud som på sommaräng. Lika själviska och osäkra. Its like a curse. Det är kul att läsa olikas spel.Just nu ösregnar det förresten, bara en sån sak.

Litterärt! min käre Watson

Det är bokrea därhemma. Härnere är det bokbyte som gäller eller boklånarlådor. Vad svensken läser på semestern är ett deprimerande tema som vi inte skall gå in på nu, men jag saknar bokrean. Doften - jag tänker på doften. Tänk om pengar doftade lika gott som nytryckta otummade böcker. Tyngden på hardbacks också - något av reellt värde som verkligen väger något. Slutligen - priset som kan vara så lågt att det går en ilning av orätt genom min kropp, som om mitt åsatta värde och bokens ditsatta inte riktigt synkar i verkligheten. Då, med alla bitar på plats, så susar det i rea genen och jag är värdig en nybakad semla med varm, gräddig, mjölk.

Skiljetecken

Cikador, strand, hav, musik, solnedgång, ridå Sverige!

Mina spår i sanden blir till spår i snö

Så var man hemma igen till kära vänner, jobb, väntande fastigheter och tomma bankkonton. Mina spår i sanden blir till spår i snö. Trampdynor mot pulveriserad korall snart ett minne blott och istället sätter jag ner dom i tunna blåa bomullsstrumpor och i urtrampade mörka skor. Slask-i-stan är annars än ganska bra plats att leva i och av. För vi lever i en slags ohelig symbios, fru Stockholm och jag. Hon vill ha av mig och tar det också. Men hon låter mig också vara ifred. Jag utnyttjar henne för att finna min fasta plats i alla tillvarelser av tillvaror. Man kan säga att vi är särbor för jag har ju detta år ett särskilt öga till fröken Thailand. Man kan säga att vi har spår i snön ihop.

Min blogg blev blockerad

Skall jag vara mallig för att den Thailändska myndigheten blockerade min blogg? Plötsligt kunde jag inte komma in i bloggen utan hamnade på en officiell sida med en kort kommentar om att min sida inte gick att komma in på för att den blivit blockerad. Faktum är att tusentals sidor ha blivit blockerade sedan Thailand fick en militärregim för några år sedan. Det debatteras ganska fritt i landet men många blir också blockerade. Jag tror inte att anledningen nödvändigtvis var att jag skrev om kriget eller om hur njutbart det är i Thailand. Snarare gjorde jag en miss någonstans. T.ex. länkade till en artikel i Bangkok Post. Därför blev min pausbild liggande något längre än jag hade tänkt. Något att förundras över och något att värna om när jag nu ämnar fortsätta mitt "statsfientliga" bloggande från den trygga svenska hemmahamnen. Det sägs att mer än hälften av jordens alla länder spärrar åsiktsfriheten för sina medborgare. Jag blev en av dom.

Veckans pausbild

Det känns viktigt och nödvändigt att kunna varva bistra engagemang och högloftiga funderingar med en känsla av att vara i nuet. I min snaskpåse har jag nu en syrlig karamell kvar innan jag åter sitter kättrad vid en stol 10 000 meter upp, påväg tillbaka till Slask-i-stan. Jag tänker suga på den karamellen nu... mmm!

Min enda röda tråd

Eftermiddagssolen tvingar bort mig från balkongen då inte ens fläkten biter på den närmast obönhörliga thaisolen. En pannkaka med lingonsylt senare och med en full kaffemugg vid min sida funderar jag på vilka de är, de svenskar som månadsvis eller längre, bor och vistas härnere. För de är många. Entreprenörer tänker jag på. Egna företagare som kommit upp sig en bit och har rullande verksamheter därhemma. Relativt unga är de också, med barn i skolåldern. Entreprenörer, livskonstnärer, thaimoutande familjer. Där har ni flertalet. Just här där jag är så gränslar jag ribban mellan livsparadis och utopia. Samtidigt så är jag inte alltid här i tankarna. Jag är fullt ut ingenstans och överallt. Ungefär som min blogg vars enda röda tråd är jag . Gemensamt för oss är att vi har en plan, en vision, en tanke som handlar om ribban. Det handlar också om mod. Modet att svinga sig av och leva ut sin livsdröm när vi väl har klarat av att hoppa upp på den.

Lättsamhet är ingen lek

Inga strumpor på en månad. Kom och tänka på det: inga långbrallor heller. Inget långärmat, inget stickat, inga jackor eller pjuck. Min garderob synnerligen ändamålsenlig och tvättar gör jag över gatan för 3 kr kilot, vikt och struket. Apotek och 7-11 inom gångavstånd, fem minuter på båge till civilisationen med välsorterade butiker och allsköns piratkopior som kan fås med prutmån. Jag är en väl sedd gäst i detta land så länge mina baht räcker och stämplarna i passet är i sin ordning. Jag har bredband, platt-teve och ac. Igår var jag på en öde ö och snorklade. Idag windsurfade jag nån timme. Imorgon gör jag något annat. Jag tar min lättsamhet på fullaste allvar ;-)

Det är trist – utan angst

Det är trist att behöva skriva inlägg som det igår om Gaza. Jag går upp i varv och samtidigt antar min skrivande röst en mörkare tonart, som vore den doppad i högprocentig Valrhona. Vad jag egentligen menar är att omständigheter styr beteende och ingen ramlar väl av stolen för detta statement. Härnere bland bougainviller och kokosnötter, snäckor och blekansikten, finns det kurser i vilsam harmoni – angstens direkta motsats. Sju sorters yoga, lär dig laga hyfsat gott thaikäk under fem timmar i en lugn miljö, boka en dejt med en munk uppe vid templet, gå en alternativ livstilskurs där du träffar de svenskar som håller ut härnere år efter år. De berättar det du redan misstänkte – Sverige var si och Sverige var så men nu mår vi mycket bättre och har hittat oss själva i oss själva. TV tittar de inte på, konflikter i världen förstår de inte varför jag reagerar på eftersom det ändå inte kan göra någon skillnad. Nej, stanna upp och stanna kvar. Härnere är det så bra.
Al Pacino’s snutkaraktär säger i favoritfilmen Heat: “I gotta hold on to my angst. I preserve it because I need it. It keeps me sharp, on the edge, where I gotta be." Jag tror att det stämmer för mig med.

Andehus

I Thailand finns det gott om andehus. Jag har ett i trädgården till den villa där jag ibland bor och även ett andehus innanför huvudentrén till det lägenhetskomplex som nu gäller som bostad. Andehusen har inget med buddhismens lära att göra utan fanns långt innan. Deras främsta syfte är att se till att människans värld och andevärlden inte beblandas. För att tillfredsställa andarna offras det regelbundet och även buddhistiska tempel har andehus vilket visar hur olika trosuppfattningar går in i varandra. Det offras inför bröllop, tentamen och andra viktiga tillfällen i livet då man gärna vill ha lite hjälp från ovan. Om andarna är nöjda så agerar de skyddsandar mot allt ont. Onda andar vill man till varje pris undvika. Helst vill man ha andarna på lite avstånd. Ju finare hus och gåvor desto gladare andar som trivs i sina andehus och låter bli att stöka till det för oss dödliga. Se där - en annan form av andlighet.

Nordkorea i Thailand?

Såg för ett tag sedan några youtube filmer av en amerikan som lekte turist i Nordkorea. Han beskrev hur det kändes att vara enda gästen på ett 20 våningar högt hotell i Pyongyang och om hur han besökte en överdimensionerad raststation längs den öde fyrfiliga motorvägen som det var oklart vilka som fick åka på. Ensam på vägen var han dock. I stationen verkar han ha varit den enda gästen på månader.
Hade en liknande upplevelse nyligen här i Thailand. Fann när jag utforskade en udde för bästa fotografering av den strand jag bor vid att det låg ett lyxigt hotell där. Var fanns den tjusiga vägen dit? Var fanns annonseringen? Ingen aning och de hade snart varit öppna ett år. Fullt med personal. Managern insisterade på att visa mig runt och iväg for vi i en eldriven golfbil. Inte en gäst såg jag. Resortens lyxvillor och anläggningar helt tomma men området extremt välskött och up-and-running. Vi vandrade runt en stund och han visade mig några boenden där sviterna hade egen pool och jacuzzi. Åkte till sist upp till höjden med restaurangen. Kunde inte med annat än att äta där. Åtta servitörer och servitriser plus kökspersonal servade ett ensamt sällskap medan solen gick ned över resorten. Ett tecken på krisen? Jag har i alla fall berättat om stället för några vänner som lovat åka upp dit och äta. Utsikten var underbar men beklämmande. Att må som en prins kändes mest tomt och ödsligt.

Bara... ÄR!

Upplever månader av varma, vackra gryningar. Brusande örongodis. Dofter. Frihet.
Skulle egentligen.... en hel massa saker. Förtränger borden och skavande lutherska samveten.

Bara... ÄR !