Defence of the realm

Aljazeera har fått ett oförtjänt rykte som terrorns favoritkanal. Har under ett antal veckor kunna följa kanalen och måste säga att dess rapportering är vad CNN en gång var eller borde vara. Riktigt intressant blir det när de beskriver den senaste i raden av konflikter i Gazaremsan. Israels utrikesminister och ambassadör i USA intervjuas live på kanalen. Vad de säger är inte lika intressant som företeelsen i sig. Äskandet av mantrat att Israel bara vill ha fred och att Hamas ej förlängt vapenvilan attackeras – dock inte i bild – av Aljazeeras journalister utan resultat. De är inte talesmän för intet. En stund senare är det dags för palestiniernas talesmän dock ingen från Hamas som tydligen ligger och trycker någonstans. Sedan vapenvilan ingicks i somras har tydligen ett fyrtiotal avrättningar av Hamas folk skett innanför Gazaremsan, grävda gångar sprängts och utfartsvägarna blockerats. Samma stund som det amerikanska presidentvalet gick in i sin spännande slutfas, gick elitförband in i Gaza med ett flertal döda palestiner som resultat. Ändå hör vi mest om hemmagjorda missiler som orsaken bakom konflikten. Så här ser vapenvila ut i Mellanöstern. Utan att ta någons sida känns det ändå som om grundpremissen vilar på en något skakig grund. Det föranleder mig att tro att det finns andra krafter i spel här som varken vill tillåta en enhetlig palestinsk stat eller gå miste om de rejält tilltagna amerikanska bidragen utan vilka landet inte skulle vara mycket rikare än grannländerna. Engelsmännen brukar tala om ”the defence of the realm” och det är vad jag tror är ledmotivet även i detta fall. (Detta inlägg publicerade jag i slutet av december men råkade ta bort det av misstag).

Tandkrämen tillbaka in i tuben?

Vi har varit här förr och det brukar gå under benämningen historiska misstag. Ett sådant sker just nu medan vi sörplar vårt morgonkaffe och springer längs med stranden, borstar tänder eller lägger barn. Människor dör i Gaza, inte terrorister eller civila – människor. Någons son, någons dotter dör för vapen som designats för krig utan insyn. För bombangrepp bortom journalisternas ögon i isolerade afghanska byar, för maximal eldkraft och total dominans på stridsfält där det som räknas är de egna döda och sårade – inte motståndarens. Hamas har varit mantrat men nu när alla palestinska grupperingar på Gazaremsan slåss och dör tillsammans och skjuter iväg sina missiler av hopplöshet, Hamas eller ej, är det inte dags att terrorstämpla ett helt folk? Eller kanske, kanske är det dags att vakna lite. Tänka sig för. Hallå! Vår världsbild kanske var lite väl förenklad och vårt synsätt lite väl partiskt. Obama är blodbesudlad innan han ens tillträtt genom att besöka Israel och där prata om sina döttrar och att han minsann också skulle agera om de vore utsatta för missiler. Kloka ord från en familjefader omtolkas och utnyttjas. Nu är han ”deeply concerned” men borde vara ”deeply ashamed and angered”. Nu, när UNRWAs skolbyggnader för civila flyktingar blir måltavlor och övermakten insett att detta inte är södra Libanon där det saknades 8 000 UNRWA anställda och norska läkare som vittnen, så kommer ni att märka hur ett historiskt misstag blir till en historisk tabbe som blir till en fadäs som blir till en historisk parentes. Någon kommer att kröna sin politiska bana med en ny överenskommelse som får in tandkrämen i tuben igen. Sarkozy? Obama? Mubarak? Spelar det någon roll. Vi har varit här förr.

Sanning är det första offret i krig, dumhet den första segraren

Marknader och moskéer, elverk, polisstationer och annan infrastruktur. Samtliga utbombade mål, legitima eller icke. Omöjligt att verifiera att samtliga skulle vara lagringslokaler för missiler men att bomba infrastruktur är en favoritstrategi för Israels militär. Ett uppenbart orättfärdigt krig efter arton månader av svår blockad. Krig förresten? Snarare en oproportionerlig straffexpedition av snart samma mått som den mot södra Libanon för några år sedan. Då förstördes allt – broar, sjukhus, elverk, raffinaderier, byggnader. Tusentals dog, tusentals civila lär dö nu. I det läget säger EU:s flata presidentskap att det är en defensiv åtgärd av Israel. FN lika maktlöst som vanligt. USA:s ledande skikt lika pro-israelisk som vi kunde förvänta oss. En härva av halvsanningar och politiska manövreringar. Varför överhuvudtaget följa denna konflikt via media när rapporteringen är så skral och i händer på de som inte vet vad de talar om. Aftonbladet t.ex använder termen regelrätt krig vilket är så fel att tidningen inte verkar fatta nånting. Det här är krigsförbrytelser enligt internationell lag och inget annat. Om Israel vågade ställa upp inför Haag tribunalen skulle de åka dit så att det stänker om det. Är glad att jag inte följer denna konflikt i svensk media. Jag säger för övrigt som John Lennon: ”Kriget är slut om ni vill det”.

”Jag är spion!”

När jag var liten och gick i andra klass fanns det snörika vintrar i Göteborg där jag då bodde. Snöbollskrig på rasterna var grymt spännande. Det fanns inga restriktioner mer än de småpojksmoralistiska som sa att man fick mula dvs smeta in snö i ansiktet på någon men inte kasta isare eller snöbollar med sten i. Att bli mulad eller syltad som det också hette var en skräck från vilken man sprang allt man kunde. Men det hände att jag blev infångad av äldre och fler. Syltningen var småpojkarnas exekution. Sedan var det bara att resa sig upp och fortsätta kriget efter en stund. Det fanns inga inhägnader att tala om där skolan låg i en dal med både fotbollsplan och skogsdungar. Klasser stred mot klasser, de som bodde syd om skolan mot de som bodde norr om. Tusan vet var flickorna höll hus. Att mula en flicka bröt mot småpojksmoraliteten det med. Mindre pojkar kunde tillverka snöbollar åt de äldre med större räckvidd. Det var inga regelrätta slag men där fanns stridslinjer. Vad jag tidigt fann spännande var att smyga bakom fiendens linjer och vid ett lämpligt tillfälle kasta mina snöbollar i ryggen på fienden. Det konfunderade och ledde allt som oftast till – just det – syltning av undertecknad. ”Jag är spion!” var vad jag sa till de frågande pojkarna. Det lät bra, pirrigt och hemligt. Jag vet inte hur småpojkar gör idag när snöbollskastning förbjuds och särskilt då mulandet. Kanske leker de liknande lekar fast nu på datorn. Med pickadoller och knivbärande ninjor, gangsters och poliser. Leker krig, det gör de.