Taking the moral high ground

Is a parlance for those who remain committed to some form of universal justice, upholding it no matter what. It is regrettably said that, in modern society, those are the dreamers and suckers. That the optimal way to play out your cards in life would be to practice morality only when it is to your benefit to do so. I recently came across a few passages by the economist Robert H. Frank and he challenges the notion that doing the morally right thing would make us worse off in life. He argues that the honest individuals often succeed, because their commitment to principles makes them more attractive as trading partners. Hey Robert! Keep it coming, we moralists need such bandages to ease the pain.

Vem kan man lita på?

När jag var liten så hade vi en proggplatta hemma. Ja, jag tror att det var den enda. För mina föräldrar var inga proggare utan farsan lyssnade på jazz och mamma inte alls. Men lite Beatles, lite Stones, Beach Boys och denna proggplatta med Hoola Bandoola band. Jag kan fortfarande nynna en del textrader ur minnet. Men så har jag fuskat lite och köpte den på CD för många år sedan. Den håller än. Jag talar om plattan ’Vem kan man lita på?’. Där sjunger bandet: ” man försöker muta oss med bilder av visionerna och när prinsar och presidenter ljuger medvetet i kapp och när dom som skulle säga sanningen har börjat ta tillbaka det dom just har sagt.” o.s.v. Vem i hela världen kan man lita på? Det undrar jag med. Det brukar heta att sina föräldrar kan man lita på, sin fru, sina barn, sin bästa vän, staten. Kanske i den ordningen. Men kom igen, jag har hört av alldeles för många, alldeles för ofta, hur tillit och löften har brutits av de som man mest litade på. Den som är helt utan skuld får kanske kasta första stenen. Jag menar bara att i dag får man räkna med att bli blåst. Och det sker samtidigt som den som bryter löften fortfarande anser sig ha moral. För det var kanske inget löfte? Omständigheterna har ändrats eller någon annan bortförklaring. Man har inte ens rätt att känna sig sviken. För då sviker man dom som sviker. De kan ju bli ledsna. Det är inte samma sak som att jag accepterar det. För det är jag alldeles för old fashioned för. Kanske för att jag vill ha ett moraliskt övertag. Någonting skall man ha för sina brustna illusioner.

Revel in your time!

Revel in your time!

I have seen ships on fire off the shoulder of Orion.
I have watched c-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate.
All those moments will be lost in time, like tears in rain..
Bladerunner (1982)

Don’t squander the gold of your days. Live.
Let nothing be lost upon you. Be afraid of
nothing. There is such a little time that your
youth will last. And you can never get it back.
As we grow older our memories are haunted
by the exquisite temptations we hadn’t the courage
to yield to. The world is yours for a season.
It would be tragic if you realized too late, as so
many others do, that there’s only one thing in the
world worth having, and that is youth.
Picture of Dorian Gray (1945)

These two quotes, both memorised when I was of an impressionable age, still gives me positive shivers to this day. It is good to know that I still have a few marbles left.

Renässans i vardagen

Den västerländska människan är väl en egendomlig varelse. Vi har drag av renässansens rikefurstar i det att vi lägger tiotusentals timmar på att ta in nöjesintryck under en livstid. Det njutbara, avstressande och förvisso utvecklande får stort utrymme, även i vardagen. Många med mig kan knappt vänta på att komma hem från arbetsdagen för att sätta sig med någon annans drömmar i ord och bild. Är nöjesindustrialism det postindustriella samhället? Vi kreerar världar och utrymmen för andra att beträda och förnöjas sig i. Det låter inte så dumt - att ge och få njutning. Tänk sedan på kontrasterna ute i världen, hur lite renässans det ändå finns utrymme för i människors vardag. Äger de en bok, äger de en tanke, äger de sin fritid? Jag skulle inte vilja byta, men jag skulle vilja bryta - bryta skiljelinjen mellan de som har och de som inte har. Men jag får kanske läsa lite mer om det först...

Mina spår i sanden blir till spår i snö

Så var man hemma igen till kära vänner, jobb, väntande fastigheter och tomma bankkonton. Mina spår i sanden blir till spår i snö. Trampdynor mot pulveriserad korall snart ett minne blott och istället sätter jag ner dom i tunna blåa bomullsstrumpor och i urtrampade mörka skor. Slask-i-stan är annars än ganska bra plats att leva i och av. För vi lever i en slags ohelig symbios, fru Stockholm och jag. Hon vill ha av mig och tar det också. Men hon låter mig också vara ifred. Jag utnyttjar henne för att finna min fasta plats i alla tillvarelser av tillvaror. Man kan säga att vi är särbor för jag har ju detta år ett särskilt öga till fröken Thailand. Man kan säga att vi har spår i snön ihop.

Defence of the realm

Aljazeera har fått ett oförtjänt rykte som terrorns favoritkanal. Har under ett antal veckor kunna följa kanalen och måste säga att dess rapportering är vad CNN en gång var eller borde vara. Riktigt intressant blir det när de beskriver den senaste i raden av konflikter i Gazaremsan. Israels utrikesminister och ambassadör i USA intervjuas live på kanalen. Vad de säger är inte lika intressant som företeelsen i sig. Äskandet av mantrat att Israel bara vill ha fred och att Hamas ej förlängt vapenvilan attackeras – dock inte i bild – av Aljazeeras journalister utan resultat. De är inte talesmän för intet. En stund senare är det dags för palestiniernas talesmän dock ingen från Hamas som tydligen ligger och trycker någonstans. Sedan vapenvilan ingicks i somras har tydligen ett fyrtiotal avrättningar av Hamas folk skett innanför Gazaremsan, grävda gångar sprängts och utfartsvägarna blockerats. Samma stund som det amerikanska presidentvalet gick in i sin spännande slutfas, gick elitförband in i Gaza med ett flertal döda palestiner som resultat. Ändå hör vi mest om hemmagjorda missiler som orsaken bakom konflikten. Så här ser vapenvila ut i Mellanöstern. Utan att ta någons sida känns det ändå som om grundpremissen vilar på en något skakig grund. Det föranleder mig att tro att det finns andra krafter i spel här som varken vill tillåta en enhetlig palestinsk stat eller gå miste om de rejält tilltagna amerikanska bidragen utan vilka landet inte skulle vara mycket rikare än grannländerna. Engelsmännen brukar tala om ”the defence of the realm” och det är vad jag tror är ledmotivet även i detta fall. (Detta inlägg publicerade jag i slutet av december men råkade ta bort det av misstag).

Min blogg blev blockerad

Skall jag vara mallig för att den Thailändska myndigheten blockerade min blogg? Plötsligt kunde jag inte komma in i bloggen utan hamnade på en officiell sida med en kort kommentar om att min sida inte gick att komma in på för att den blivit blockerad. Faktum är att tusentals sidor ha blivit blockerade sedan Thailand fick en militärregim för några år sedan. Det debatteras ganska fritt i landet men många blir också blockerade. Jag tror inte att anledningen nödvändigtvis var att jag skrev om kriget eller om hur njutbart det är i Thailand. Snarare gjorde jag en miss någonstans. T.ex. länkade till en artikel i Bangkok Post. Därför blev min pausbild liggande något längre än jag hade tänkt. Något att förundras över och något att värna om när jag nu ämnar fortsätta mitt "statsfientliga" bloggande från den trygga svenska hemmahamnen. Det sägs att mer än hälften av jordens alla länder spärrar åsiktsfriheten för sina medborgare. Jag blev en av dom.

Veckans pausbild

Det känns viktigt och nödvändigt att kunna varva bistra engagemang och högloftiga funderingar med en känsla av att vara i nuet. I min snaskpåse har jag nu en syrlig karamell kvar innan jag åter sitter kättrad vid en stol 10 000 meter upp, påväg tillbaka till Slask-i-stan. Jag tänker suga på den karamellen nu... mmm!

Calling the shots

Det går inte att greppa USA. Det går inte att vädja, att ignorera, hata eller älska. Lika litet som Jorden självt. Landet är som en urkraft,en obönhörligt närvarande fadersgestalt mot vilken vi är evigt dömda att försöka göra uppror. För vi vill inte känna att vi är petitesser i de stora sammanhangen. Myror på björnens rygg. Victims of the larger designs. Det var inte så här det var tänkt att bli. Det var inte detta vi fått lära oss om demokrati, mänskliga rättigheter och rättvisa. Vi kommer aldrig att kunna balansera bort makten. When push comes to shove så är vi delaktiga, mer eller mindre aktiva backseat drivers, i den värld vi har. We don’t call the shots – but may very well run from them.

Min enda röda tråd

Eftermiddagssolen tvingar bort mig från balkongen då inte ens fläkten biter på den närmast obönhörliga thaisolen. En pannkaka med lingonsylt senare och med en full kaffemugg vid min sida funderar jag på vilka de är, de svenskar som månadsvis eller längre, bor och vistas härnere. För de är många. Entreprenörer tänker jag på. Egna företagare som kommit upp sig en bit och har rullande verksamheter därhemma. Relativt unga är de också, med barn i skolåldern. Entreprenörer, livskonstnärer, thaimoutande familjer. Där har ni flertalet. Just här där jag är så gränslar jag ribban mellan livsparadis och utopia. Samtidigt så är jag inte alltid här i tankarna. Jag är fullt ut ingenstans och överallt. Ungefär som min blogg vars enda röda tråd är jag . Gemensamt för oss är att vi har en plan, en vision, en tanke som handlar om ribban. Det handlar också om mod. Modet att svinga sig av och leva ut sin livsdröm när vi väl har klarat av att hoppa upp på den.

Gatekeepers och tolkningsföreträdare

Så mycket av våra liv styrs av de som reglerar informationsflöden och äger debatterna. Det finns egentligen i varje stund bara ett fåtal som driver debatter, som rådfrågas och gunstlas i media. Förutsägbarheten om formatet och formen sägs ge medborgarna en viss trygghet. Se där – Alfredius verkar inte vara orolig där han sitter och med sin lugna ton faderligt berättar för medborgarna det de behöver veta. Vad bra – en Greider som kan ge den andra sidan och förutsägbart hackar på kapital och makthavare. Lugna röster, hätska. När Aktuellt eller Rapport spelar sina truddelutter så vet vi att nu kommer formatet, nu får vi veta av de som brukar veta, vad vi behöver veta. Lite lagom avancerat, trubbiga markeringar och kanske några sekunder av inköpta syndikatiserade nyhetsbilder. Vi vet, vi har koll, så blir det. Vi bor dessutom i en av de medialt tråkigaste delarna av världen. Om Sverige var Världen skulle vi väl vara Trosa eller nåt, och hur många har koll på nyheterna därifrån som inte är Trosianer? Er Trosian

Lättsamhet är ingen lek

Inga strumpor på en månad. Kom och tänka på det: inga långbrallor heller. Inget långärmat, inget stickat, inga jackor eller pjuck. Min garderob synnerligen ändamålsenlig och tvättar gör jag över gatan för 3 kr kilot, vikt och struket. Apotek och 7-11 inom gångavstånd, fem minuter på båge till civilisationen med välsorterade butiker och allsköns piratkopior som kan fås med prutmån. Jag är en väl sedd gäst i detta land så länge mina baht räcker och stämplarna i passet är i sin ordning. Jag har bredband, platt-teve och ac. Igår var jag på en öde ö och snorklade. Idag windsurfade jag nån timme. Imorgon gör jag något annat. Jag tar min lättsamhet på fullaste allvar ;-)

Tandkrämen tillbaka in i tuben?

Vi har varit här förr och det brukar gå under benämningen historiska misstag. Ett sådant sker just nu medan vi sörplar vårt morgonkaffe och springer längs med stranden, borstar tänder eller lägger barn. Människor dör i Gaza, inte terrorister eller civila – människor. Någons son, någons dotter dör för vapen som designats för krig utan insyn. För bombangrepp bortom journalisternas ögon i isolerade afghanska byar, för maximal eldkraft och total dominans på stridsfält där det som räknas är de egna döda och sårade – inte motståndarens. Hamas har varit mantrat men nu när alla palestinska grupperingar på Gazaremsan slåss och dör tillsammans och skjuter iväg sina missiler av hopplöshet, Hamas eller ej, är det inte dags att terrorstämpla ett helt folk? Eller kanske, kanske är det dags att vakna lite. Tänka sig för. Hallå! Vår världsbild kanske var lite väl förenklad och vårt synsätt lite väl partiskt. Obama är blodbesudlad innan han ens tillträtt genom att besöka Israel och där prata om sina döttrar och att han minsann också skulle agera om de vore utsatta för missiler. Kloka ord från en familjefader omtolkas och utnyttjas. Nu är han ”deeply concerned” men borde vara ”deeply ashamed and angered”. Nu, när UNRWAs skolbyggnader för civila flyktingar blir måltavlor och övermakten insett att detta inte är södra Libanon där det saknades 8 000 UNRWA anställda och norska läkare som vittnen, så kommer ni att märka hur ett historiskt misstag blir till en historisk tabbe som blir till en fadäs som blir till en historisk parentes. Någon kommer att kröna sin politiska bana med en ny överenskommelse som får in tandkrämen i tuben igen. Sarkozy? Obama? Mubarak? Spelar det någon roll. Vi har varit här förr.

Det är trist – utan angst

Det är trist att behöva skriva inlägg som det igår om Gaza. Jag går upp i varv och samtidigt antar min skrivande röst en mörkare tonart, som vore den doppad i högprocentig Valrhona. Vad jag egentligen menar är att omständigheter styr beteende och ingen ramlar väl av stolen för detta statement. Härnere bland bougainviller och kokosnötter, snäckor och blekansikten, finns det kurser i vilsam harmoni – angstens direkta motsats. Sju sorters yoga, lär dig laga hyfsat gott thaikäk under fem timmar i en lugn miljö, boka en dejt med en munk uppe vid templet, gå en alternativ livstilskurs där du träffar de svenskar som håller ut härnere år efter år. De berättar det du redan misstänkte – Sverige var si och Sverige var så men nu mår vi mycket bättre och har hittat oss själva i oss själva. TV tittar de inte på, konflikter i världen förstår de inte varför jag reagerar på eftersom det ändå inte kan göra någon skillnad. Nej, stanna upp och stanna kvar. Härnere är det så bra.
Al Pacino’s snutkaraktär säger i favoritfilmen Heat: “I gotta hold on to my angst. I preserve it because I need it. It keeps me sharp, on the edge, where I gotta be." Jag tror att det stämmer för mig med.

Sanning är det första offret i krig, dumhet den första segraren

Marknader och moskéer, elverk, polisstationer och annan infrastruktur. Samtliga utbombade mål, legitima eller icke. Omöjligt att verifiera att samtliga skulle vara lagringslokaler för missiler men att bomba infrastruktur är en favoritstrategi för Israels militär. Ett uppenbart orättfärdigt krig efter arton månader av svår blockad. Krig förresten? Snarare en oproportionerlig straffexpedition av snart samma mått som den mot södra Libanon för några år sedan. Då förstördes allt – broar, sjukhus, elverk, raffinaderier, byggnader. Tusentals dog, tusentals civila lär dö nu. I det läget säger EU:s flata presidentskap att det är en defensiv åtgärd av Israel. FN lika maktlöst som vanligt. USA:s ledande skikt lika pro-israelisk som vi kunde förvänta oss. En härva av halvsanningar och politiska manövreringar. Varför överhuvudtaget följa denna konflikt via media när rapporteringen är så skral och i händer på de som inte vet vad de talar om. Aftonbladet t.ex använder termen regelrätt krig vilket är så fel att tidningen inte verkar fatta nånting. Det här är krigsförbrytelser enligt internationell lag och inget annat. Om Israel vågade ställa upp inför Haag tribunalen skulle de åka dit så att det stänker om det. Är glad att jag inte följer denna konflikt i svensk media. Jag säger för övrigt som John Lennon: ”Kriget är slut om ni vill det”.

Andehus

I Thailand finns det gott om andehus. Jag har ett i trädgården till den villa där jag ibland bor och även ett andehus innanför huvudentrén till det lägenhetskomplex som nu gäller som bostad. Andehusen har inget med buddhismens lära att göra utan fanns långt innan. Deras främsta syfte är att se till att människans värld och andevärlden inte beblandas. För att tillfredsställa andarna offras det regelbundet och även buddhistiska tempel har andehus vilket visar hur olika trosuppfattningar går in i varandra. Det offras inför bröllop, tentamen och andra viktiga tillfällen i livet då man gärna vill ha lite hjälp från ovan. Om andarna är nöjda så agerar de skyddsandar mot allt ont. Onda andar vill man till varje pris undvika. Helst vill man ha andarna på lite avstånd. Ju finare hus och gåvor desto gladare andar som trivs i sina andehus och låter bli att stöka till det för oss dödliga. Se där - en annan form av andlighet.

Nys, nonsens och livsutrymme

När har man rätt att kritisera andras trosuppfattningar och livsåskådningar? Träffade en kvinna i går som låter stjärnor och tecken leda hennes liv och hennes barns. Där finns förklaringarna, där finns stöd och där hämtar hon kraft. Det var inte en person som läste tidningarnas astrologiska spådomar utan hon hade verkligen studerat och alltmer anammat tron på siffrors och planeters förklarande kraft. Om sonen är disträ i klassrummet så är det för att han är en numerologisk sjua och därför har antenner som låter honom kommunicera med högre världar. Än kan hon inte säga detta till klassföreståndaren. Varför inte? Om hon nu tror på det. Hon pratade om att ett av mina barn hade ett mästartal och hade givits gudomlig kraft att åstadkomma något exceptionellt på denna jord. Vilken gud, undrade jag. Vilken skall jag tacka? Hon skrattade och sa att det spelade ingen roll. Jag kunde tacka vilken som helst. Anledningen till samtalet, som var både intressant och upplysande, var att jag kom in på andlighet som en tråd i mitt liv som jag inte tagit itu med men som jag gärna tar tag i nu när jag så ofta är bortom storstadens inrutningar. Men andlighet är mer än min nyfikenhet på vad som binder mig samman med alltet. Det är andras livsutrymmen, förklaringsmodeller och förträngningsmekanismer. När må bra handlar om att tro så tappar jag bort mig i resonemangen. Jag ser framför mig felberäkningar av jesu födelse, ändrade kalendrar från juliansk till gregoriansk, omfattande revisioner och egennyttiga förändringar av bibelskrifter. Jag är skeptisk men andlighet, som Pippi Långstrump säger om vinterlovet, ”det skall jag ha!”..

5-människa

Har ikväll fått reda på att jag är en Femma enligt numerologins alla pseudovetenskapliga rön. Jag citerar: Ger snabbtänkthet, förmåga att handla kvickt och kärlek till frihet och omväxling. Dessa människor är synnerligen livliga, de är framsynta och de avskyr att vara bundna av rutin och enahanda arbete. De älskar äventyr och vill ha med människor att göra. Siffran 5 behärskas av planeten Merkurius, och en person med denna siffra är mer än medelmåttigt intelligent och måste använda sina kreativa gåvor konstruktivt för att bli lycklig och framgångsrik. Siffran 5 är också siffran för sexuell dragningskraft och magnetism, och 5-människor känner sig starkt dragna till det motsatta könet. När det gäller framtiden kräver siffran 5 ett rörligt liv, omväxling och kontakter.

”Jag är spion!”

När jag var liten och gick i andra klass fanns det snörika vintrar i Göteborg där jag då bodde. Snöbollskrig på rasterna var grymt spännande. Det fanns inga restriktioner mer än de småpojksmoralistiska som sa att man fick mula dvs smeta in snö i ansiktet på någon men inte kasta isare eller snöbollar med sten i. Att bli mulad eller syltad som det också hette var en skräck från vilken man sprang allt man kunde. Men det hände att jag blev infångad av äldre och fler. Syltningen var småpojkarnas exekution. Sedan var det bara att resa sig upp och fortsätta kriget efter en stund. Det fanns inga inhägnader att tala om där skolan låg i en dal med både fotbollsplan och skogsdungar. Klasser stred mot klasser, de som bodde syd om skolan mot de som bodde norr om. Tusan vet var flickorna höll hus. Att mula en flicka bröt mot småpojksmoraliteten det med. Mindre pojkar kunde tillverka snöbollar åt de äldre med större räckvidd. Det var inga regelrätta slag men där fanns stridslinjer. Vad jag tidigt fann spännande var att smyga bakom fiendens linjer och vid ett lämpligt tillfälle kasta mina snöbollar i ryggen på fienden. Det konfunderade och ledde allt som oftast till – just det – syltning av undertecknad. ”Jag är spion!” var vad jag sa till de frågande pojkarna. Det lät bra, pirrigt och hemligt. Jag vet inte hur småpojkar gör idag när snöbollskastning förbjuds och särskilt då mulandet. Kanske leker de liknande lekar fast nu på datorn. Med pickadoller och knivbärande ninjor, gangsters och poliser. Leker krig, det gör de.

Ghosts of New Years’ past

Nyårsminuterna är knivskarpt existentiella där alla föregående berusande bevistelser kommer till ytan med en smäll likt sprudlande champagne. Ghosts of New Years' past. Ingenstans att gömma sig. Jag har lämnat ghosts i backarna i Courchevel och St.Moritz, på hotell i Miami Beach och på Phuket, vid Trafalgar Square och Times Square, i svenska slott och egna kojor. Dussintal har passerat obemärkt liksom årtal av mitt eget liv som jag inte kan sätta annat än övergripande etiketter på. Ring, klocka ring, vi är ett år närmare vårt evighetsöde.

Gillar för egen del att vakna på det nya året så fullt av oskrivna blad och löftesrik fräschör. Noll-noll i matchen och klart för avspark!