Min enda röda tråd

Eftermiddagssolen tvingar bort mig från balkongen då inte ens fläkten biter på den närmast obönhörliga thaisolen. En pannkaka med lingonsylt senare och med en full kaffemugg vid min sida funderar jag på vilka de är, de svenskar som månadsvis eller längre, bor och vistas härnere. För de är många. Entreprenörer tänker jag på. Egna företagare som kommit upp sig en bit och har rullande verksamheter därhemma. Relativt unga är de också, med barn i skolåldern. Entreprenörer, livskonstnärer, thaimoutande familjer. Där har ni flertalet. Just här där jag är så gränslar jag ribban mellan livsparadis och utopia. Samtidigt så är jag inte alltid här i tankarna. Jag är fullt ut ingenstans och överallt. Ungefär som min blogg vars enda röda tråd är jag . Gemensamt för oss är att vi har en plan, en vision, en tanke som handlar om ribban. Det handlar också om mod. Modet att svinga sig av och leva ut sin livsdröm när vi väl har klarat av att hoppa upp på den.