Det är trist – utan angst

Det är trist att behöva skriva inlägg som det igår om Gaza. Jag går upp i varv och samtidigt antar min skrivande röst en mörkare tonart, som vore den doppad i högprocentig Valrhona. Vad jag egentligen menar är att omständigheter styr beteende och ingen ramlar väl av stolen för detta statement. Härnere bland bougainviller och kokosnötter, snäckor och blekansikten, finns det kurser i vilsam harmoni – angstens direkta motsats. Sju sorters yoga, lär dig laga hyfsat gott thaikäk under fem timmar i en lugn miljö, boka en dejt med en munk uppe vid templet, gå en alternativ livstilskurs där du träffar de svenskar som håller ut härnere år efter år. De berättar det du redan misstänkte – Sverige var si och Sverige var så men nu mår vi mycket bättre och har hittat oss själva i oss själva. TV tittar de inte på, konflikter i världen förstår de inte varför jag reagerar på eftersom det ändå inte kan göra någon skillnad. Nej, stanna upp och stanna kvar. Härnere är det så bra.
Al Pacino’s snutkaraktär säger i favoritfilmen Heat: “I gotta hold on to my angst. I preserve it because I need it. It keeps me sharp, on the edge, where I gotta be." Jag tror att det stämmer för mig med.