Suggestiva November

Suggestioner en blekgrå novembermorgon när det molnskygga ljuset aldrig orkar in på banan. Ännu en dag som går mot kvällning innan den ens hunnit ta form. Lever således i ljuset efter benäget tillstånd från herrar Osram och Philips. Två skarpögda mellanhänder som levererar inglasade varumärken från ljusskygga asiatiska fabriker via lokala krämaren till min våning. Räkningar att betala, dator att underhålla, kropp att tvaga, hem att städa, anda att hämta innan en ny vecka under dito blekgrå hinna förkroppsligar den greppfasta melankolin.

Retro I – skriverier 14 års ålder

Ett axplock ur de skriverier jag ägnade mig åt förr. Här har jag precis fyllt fjorton:

Vad kommer att hända? Vad händer? Kan ingen hjälpa mig? Varför stirrar ni så på mig? Jag vill inte in i framtiden. Jag vill stanna i den tid jag nu är i. Kan ni inte förstå att framtiden skrämmer mig? Jag ger mig aldrig. Det enda jag har kvar är tiden och den är oändlig. Jag vet att ni hånar mig men ni kan inte hindra mig ifrån att kämpa emot vanvettet. Skratta ni bara. Snart, då det är försent, kommer ni att upptäcka att tiden är över för er del och då är det evigt, evigt försent att ändra på tanken. Jag känner hur jag pulserar och vrider mig i den smärta som framtiden ger mig. Framtiden, vad vet man vad den ger? Jag tänker inte ge mig in i det landet för att upptäcka att det inte finns någon återvändo. Men framtidens furste frestar mig och förnuftets grepp lossnar. Hjärnan fångas in och kan inte förhindra det djävulska steget. Bara en djävul vill färdas mot framtiden. Jag färdas mot ett slut, det har jag vetat länge, men hur länge skall tiden räcka till? Färden slutar och jag stiger av i ett land av Atlantic. Ljudet från högtalarna når mina trumhinnor och jag skriker. Hjärnan stimuleras och den styr mina känslor. Tekniken pressas in emellan mina läppar som droppar av fragda.

Vad är rimligt?

Språket består av vackra, lite udda och snart utdöende ord och fraser. En rimlig fråga och nu är du allt orimlig känns båda mera hemma på andra sidan 70-tals filmer om ens det. Är man orimlig om man inte kan prata på vers? Vad läggs för värdering i ordet eller är det en orimlighet att begära en uttolkning? Jag vet att så här kan man inte hålla på. Punktmarkera ett visst ord och utsätta det för sensibilitetsfrågor och sentensknuffar likt en annan ordmobbare. Ett ord är ett ord. På Wiktionary vädjar de till förnuftet och förklarar ordet orimlig med förnuftig anledning att tro på och förnuftig anledning att kräva. Förnuftet som vårt common sense. Förnuftet som det logiska svaret, det enda riktiga svaret.
Ett uttryck som känns mer nära vår tid är att något faller på sin egen orimlighet. Men vem orkar prata i eufemismer idag? Jag googlar och hittar överraskande 360.000 exempel på denna egna orimlighet. Inte utan att jag undrar över eventuella motsatsförhållanden mellan den egna orimligheten och ordets språkliga uttolkning i en sorts allmängiltig common sense.
Nu kanske ni tror att jag driver med eventuella läsare? Det kanske jag gör eller så faller även det på…

Det finns en plats - II

Hållö Hållö Hållö. Tidsekon från palt till sjömansbröst när min relation till denna granitö fjorton stenkast ifrån Smögens brygga. Här har jag varit buspojke i gänget som jagade kaniner med samma precision som vi kastade mackor vid vattenbrynet. Klart man inte skall kasta sten på djur, men så var det och ännu en tid mer spännande än att spionera på älskande par i skrevorna. Hållöbassängen (har säkert ett annat namn) – klassisk ankring under sommarseglingarna från glin i farfars båt till större glin i pappas. Essensen av allt det som gör västkusten så fin. Horisont, klarblå böljor och nybunkrat med räkor och krabba, serietidning och annat mys. Varje sommar minst ett klipphugg. Här har de alla varit, släkt, vänner, flickvänner. I busåldern herrseglingar där jag minns särskilt en gång då vi kidnappade en tjejbåt från Smögens hamn och de var måttligt glada över att vakna upp ute på Hållös redd. Men frukost fick de. Och ett minne. Här har jag upplevt ren och pur glädje och hit tar jag nästa generation på äventyr bland jättegrytor och solskensbad i saltat hav.

Det finns en plats - I

Det finns platser som jag återvänder till i tankarna likt en vandrande själ på jakt efter vem jag hade kunnat varit i ett annat liv. En sådan plats är Saint Paul de Vence belägen i bergen ovanför Nice. Den finns i mina vakendrömmar, den begär mig utan att tjata. Den lockar med ljumma medelhavsvindar och trånga medeltida gränder. Sist jag var där köpte jag en fotobok över konstnärsliven i denna konstnärsby. Svartvita som det sig bör. Middagsbilder med uppradade buteljer och filterlösa cigaretter i breda flin. Vackra moatjéer, lyckade galleriförsäljningar och sällskapsrus. Så ville jag också ha det. Intensivt både i skapandet och i firandet av att jag är jag, du är du och vi är här – i detta nu.
Men åter till St Paul de Vence. Tiden står still och bara vi levande förändras och dör bort. Här har farmor och farfar vandrat. Här har de handlat tavlor, besökt Fondation Maeght och skålat för varandra. Precis som jag gjort i nära beröring med likasinnat sällskap. Varje besök ger något mer. Magin finns inte bara i mitt huvud.

Blå blå stunder

Det finns stunder som inte vill låta sig fångas trots att tiden gärna fick stå still. Jag hade ett sådan stund idag. När jag efteråt vill återuppleva den är det som att stå och tänja ut ett fotografi från insidan och samtidigt sniffa likt en blodhund. Jag kan inte sniffa och tänja hur länge som helst så till sist faller bilden tillbaka och blir åter en minnesbild i huvudet. Märkligt likt en Chagall.

How much do you want it?

Ask yourself: How much do you want it? You want it bad enough? You want it more than the others? More than anything? Then do it. Do what needs to be done. Just do it.
Do it!

Vanilla lives

Tittade i morse på en gammal gruppbild från skoltiden. Vi står uppradade och alla tycks titta in i kameran utom jag. Det var inte så vansinnigt länge sen. Jag kan fortfarande minnas dagen och hur det luktade där på gräsmattan. Vi ser unga ut. Vad blev det av alla? Signerad årsbok efter fleråriga relationer därefter – inget. Hur blev deras liv? Några återträffar här och där. De bilder som senare dyker upp visar helt vanliga människor med helt vanliga ölkaggar och tvåbarnsliv. Åtminstone tolkar jag det så. Precis som jag tolkas från utsidan in. Jag undrar om de visste, vi visste, att livet skulle smaka så mycket vanilj.

Försjunken i musikaliska minnesspår

Igår kväll var jag djupt försjunken i sen 70-tals musik och dessa olika artisters senare derivat. Det var smörigt snarare än rockigt. Jag blandade och sökte låtar på nätet: Kate Bush, Meatloaf, Chris Cross och fler. Symfoniskt, melodiskt, upplyftande och med det bästa av det bästa på min iTunes sooofta blandning satt jag där och beundrade musikvalet som väckt liv i minnets annaler från min utlandstid i London och St.Donat. Det var som att leva några timmar i sin egen symfoni där jag bytte och förändrade tills blandningen var i mitt öra perfekt. Bättre än då.

Mediaskugga för blindstyren

Tänkte på en sak jag läste en gång: Först kommer det folk vill höra, följt av vad folk vill tro på, sedan kommer allt annat - därefter kommer sanningen. Jag ser på nyheterna och blir beklämd över dålig rapportering. De läser för böveln innantill olika statliga organs presskommunikéer! Inget eget, inget nytt. Ta tex Pakistan. Total mediaskugga råder då ingen får komma fram och 'göra en Gaza'. Inga blodiga barn, oemotsagd statistik och dubbelrapportering (först säger presentatören nyheten därefter bild på reportern på betryggande avstånd i Islamabad som säger exakt samma sak). Det är ju för f-n 2009 och inte 1909! Skall jag behöva söka mig fram till sanningarna? Jag blir så störd över all manipulering, alla dolda agendor och falskhet i största allmänhet. Så jag lägger det åt sidan. Orkar inte engagera mig och spelar rakt i händerna på manipulatörerna. Eller kanske inte. För i mig får de aldrig en vän.

Universalmedlen

I utvecklingsländer florerar dessa fortfarande. De är som Karlssons klister, ett klister för allt. Sånt här fanns det mer av förr men de har för länge sedan bevisat sin otillräcklighet eller sin toxicitet. I Thailand säljer de Dettol som är ett desinfektionsmedel. På baksidan kan man läsa att det skyddar mot SARS, HIV, herpes, kolera, fågelvirus, fotsvamp, förkylingsvirus m.m. Det låter nästan som en medicin men nu skall man inte dricka det.I Sverige är det populärt hos tatuerare för att göra ren nya tatueringar. Vi använder det för att göra ren toalettstolen och andra ytor som kan tänkas få bacillöverskott. Det säger sig självt att det inte funkar enligt listan ovan men säljer – det gör det. Ett billigt universalmedel som skyddar oss. Visst låter det som något vi behöver. Jag vill ha ett universalmedel mot allt. Jag vill kunna tro. Men jag gör inte det.

Livsgenomskådning

Livsåskådning i all ära. Det är livsgenomskådning som skär rakt igenom mina skrifters mest upprörda rader. Jag upprörs av insikter, av polletter som ramlar ner. Upprörs på ett ontskönt sätt, ungefär som den ondsköna smärta som ibland infaller i orgasmögonblicket. Insikter om manipulation och hur jag förvägrar min inneboende marionett att ta steg i förväntad riktning. Livsgenomskådning är så mycket värre än jantelagen. Den klipper ut figurer ur den gobeläng som kallas social tillvaro och av vissa för medmänsklighet. Insikter befriar men fängslar och förmörkar. Som Cypher sa i kultfilmen The Matrix: ” I know this steak doesn't exist. I know that when I put it in my mouth, the Matrix is telling my brain that it is juicy and delicious. After nine years, you know what I realize? Ignorance is bliss”: Så trots att jag vet att det inte är bra för mig så fortsätter jag klippa ut figurer ur manipulationstyget. Frågar mig: vems agenda? vem tjänar på det? vilka krafter styr drevet i just den riktningen? Så långt är allt väl. Men de blottade orätterna kommer sällan mer än upp för att andas innan de faller tillbaka eller översköljs av nya omständigheter. Det finns så många av dom. Det finns ingen nollpunkt för genomskådningen. Livet är någons agenda och manipulation ett levande väsen.