Bruksleksaken

Sommarstället ligger fuktigt och öde när jag kommer promenerande runt krönet. Jag tittar alltid nyfiket och hoppas utan att ta det för givet, att allt skall vara som det var när jag lämnade det. Det överraskar mig lika mycket varje gång att tiden kan stå still.
Det är tidigt än, alltför tidigt för att börja ställa i ordning. Jag väntar på våren men jag kunde inte hålla mig borta från bilen. In med batteriet och startnyckeln. Instrumentbrädan lyser upp, ac:n går igång på gamla inställningar, cd-växlaren väntar på kommando. Så vrider jag om nyckeln och bilen brummar på alla åtta. Lycka! Nu får landet sova några veckor till men bruksleksaken tog jag med mig till stan.

Håll uppe geisten !

Så brukade min farmor uttrycka det när jag tyckte det var jobbigt med studierna. Hur är det med geisten? Farmor och jag har vårt eget språk och nu, när hon sitter på ett hem, så går uttrycket i retur. Tänk på geisten! Vad är det som får oss att gå från eufori ena stunden till geistlös apati i nästa? Jag har aldrig lärt mig att hålla uppe geisten – den antingen finns där eller inte och är det något som måste göras så skiter jag i geisten och gör det oavsett. Oftast kommer då geisten tillbaka av sig självt. Men jag kommer att fortsätta uppmana farmor att hålla uppe geisten. För uttrycket binder oss samman tillsammans med så mycket annat. Och där jag känner mig sammanbunden med miljöer och människor, där hittar geisten mig. Det är jag säker på.

Det står ett liv och väntar på mig

Det står ett liv och väntar på mig när jag kommer hem. Kastrullerna är diskade och sängarna bäddade men det finns ett kvardröjande doftminne som möter sitt facit på andra sidan dörren där ingen har varit på en månad. För alla bostäder har sin egna speciella doft och säkert vi människor också. Det luktar i vilket fall aldrig som jag minns det utan lite mindre eller lite annorlunda. Däremot luktar kontoret precis som vanligt. Posten är den vanliga den med konstaterar jag efter att med viss oro gått igenom alla brev efter räkningar som glömts bort och kanske blivit till krav. Nej, inte den här gången heller. Vad bra! Det största problemet har jag med tidsomställningen men efter en halv vecka är det åtgärdat. det känns tryggt att ha ett liv som väntar. Jag har förresten ett till – sommarstället med den avställda bilen – men jag har inte riktigt haft lust att ta mig ut, särskilt inte nu när det är kallt och snö på backen. Så går jag in i rutiner och annorlunda passioner utan cikador och min uppskattade uteplats, utan pool och strandnära läge. Dessa har jag bytt ut mot måsskrik, dragiga torg, badkar och kontorsnära läge. En närmare jämförelse än så vågar jag mig inte på men om en vecka blir det skidor i fjällen – det kan i alla fall Thailand inte matcha!

Pausbild

Den renaste, mest perfekta strand jag någonsin varit på. Tidvattet gör att man bara kan vara på den fyra timmar om dagen. Nu pausar jag tills kylan åter omsluter mig. Sayonara!

En värld utan vikt

Återföll i eskapad längtan och fördrev större delen av dagen med att dyka bland koraller och annan undervattensfauna. Korallormar, stora muränor, barracudor, papegojfiskar, lejonfiskar, havssköldpaddor, ja det mesta som den undre världen har att erbjuda. Det var vackert, sikten var god och korallerna såg oförstörda ut. Kunde inte hitta något tecken på mänsklig inblandning förutom en bojsten. Vattentemperaturen var 29 grader hela 23 meter ned. Lunchen var god och sällskapet i form av min lilla dotter njöt av att vara med trots att hon allt får vänta några år till innan hon kan hänga med ner. Dykning är ett viktlöst vått innanförskap i en värld värdig att värnas. Jag släpper allt utom nuet. Under dyket är det omöjligt att tänka på annat än just där, just nu, för upplevelserna rullar på utanför cyklopmasken och jag förundras. Förundran? Hur ofta använder man det ordet om världen utanför våra masker?

Idealisterna

Idéhistoriker talar ibland om att nittonhundratalet var idealisternas tidevarv. Jag vill inte tråka ut er med idéhistoria men visst kan det vara så. Det beror sig alldeles på som flickan sa. Idealister fanns det dock gott om, både passiva inlemmade och aktiva drivande. Jag som har läst en hel del om tiden kring andra världskriget har aldrig stött på en tidsepok så full av idéer som mellankrigets Europa. De flesta idag glömda eller varnande exempel i historieböcker för historielösa. Så vad skall 2000-talets människor luta sig mot annat än nidbilder, krossade ideal och diehards på vänster och högerkanten? Nittonhundratalet utmålas ofta som en katastrof: för folkslag, miljö, nationer. Detta helt oavsett de av oss som pratar om att vi står på axlarna av nittonhundratalet. Det är som om själva historien blivit overklig för många och kanske är det så att 2000-talet är uppgivenhetens århundrade då vi ser till jagets bästa och idealism (i den mån begreppet överlever) på individnivå. Kanske är det så att idealism slutligen överskuggas av behovet av att ta kontroll över våra egna liv - på gott och på ont. Som Gunnar Ekelöf skriver i dikten Till Idealisten: Sänk människan till människan! Återkommer med mer funderingar.

Det finns inga ideal, eller...?

Timbuktu rappar fram sitt: ”Det finns inga ideal kvar, inget o svika, o vi som ingen skam har, vi ska bli rika" till en entusiastisk publik. Om han verkligen menar det spelar mindre roll. För de som lyssnar på budskapet känner att det är ju precis så det är för dom. En fd Khmer Rouge fångvaktare och bödel berättar: "There where no more ideals, no more human conscience." André Malraux filosoferar: “There are no more ideals for which we can sacrifice ourselves, because of our incapacity to know the truth….”. Är det så? Finns det inga ideal kvar som kan förmå oss att resa oss över det vi egentligen är? Eller är det så att ingen egentligen längre bryr sig. Ideal har blivit ett förlegat ord. Ett ord som framtida generationer måste slå upp i wiki för att kunna förstå. Vem pratar egentligen om ideal idag och verkligen menar det? Vem kan ge ideal? Vad kan förmå någon att längre köpa andras ideal? Medan stora idébaserade ideal tappat mark så har ideal förgrenats och blivit jordnära och konkreta: kroppsideal, idealkvinna, skönhetsideal osv som om vi inte längre kan relatera till begreppet utan att binda det till något ytligt inom oss själva. Hur går det då för idealisterna? Jag återkommer till detta.

Love is a four-letter word

This phrase stuck in my mind as the speedboat was revving its engines and taking our party to a nearby islet for lunch and snorkeling. I was listening to my latest ipod mix and the Metallica song with that phrase in the lyrics played as we sped across the Andaman Sea. Love is a four-letter word makes total sense for first language english speakers but no sense to the majority of the rest. The four-letter connotation is lost on them. So I tried to explain and of course got stuck with frowns. Love is not a four-letter word I heard one say. Another said that love is the longest four-letter word. A third that making love was a four-letter word! To easen the frowns I tried to find some middle-ground by saying that love may well be the most universally accepted expression of selflessness to be so selfishly abused. Even the ones who hadn´t already, frowned on hearing that one. But we were getting away from the four-letter word aspect. By my frown count I sensed that the people onboard did not really equate love with #”%*! I just feel that these days love has a hard time keeping its value. My feelings on that? You guessed it – a four-letter word!

Människa! Fira din medmänsklighet!

Har varit på festival här i Thailand. Lokalt arrangerat med marknadsstånd, festivaltåg, pukor och trumpeter, barn i siden och äldre med pudrade ansikten. Svenskar har uppträtt som en naturlig del i denna hembygd och det är inte bara ölen som hållit mig festglad och nästan lyrisk. Människa! Bortse från avarter i dig själv och andra för en kväll och fira att du är du och äger tid att finnas till.

The ex-girlfriends part.2

International Monetary Fund (IMF) has been around more blocks than even the UN. She was kinda interesting because she liked to institute a holier than thou policy on her suitors and for this she was criticised. Just 60 per cent therefore agree that the IMF has had a positive effect on their country – better than fifty-fifty but not by much. In her defence, the IMF is in many cases the only dependable lender to the poorer nations and this is especially welcome now that we have a financial crisis whose origin has absolutely nothing to do with the third world. The IMF is these days low on funds, having received just 14 per cent of the additional $50 billion funds pledged at the G8 summit in Gleneagles 2005. The approx. $100 billion of annual aid to poor countries is dwarfed by the $500-800 of illicit flows from the south to the north, most of which is tax evasion by multi-national companies as claimed by the European Network on Debt and Development. So in conclusion, she’s in a pretty dire strait as are the countries which she serves. By leading a dogs life between too many masters she suffers from a lack of power to enforce and can’t hold the richer nations accountable for balking on their promises. Rich countries have shown that they are more than capable of mobilising vast sums of money when they have the will to do so: in a matter of weeks they managed to raise $3 trillion to bailout their banks – 30 times the amount of current global aid. Being IMF sucks!

The ex-girlfriends part.1

The United Nations is like an old ex-girlfriend who you used to have a crush on but now, when you happen to see her again, you feel sad that she let herself go and you wonder what you saw in her in the first place. So, this blogger feels anguish at how this entity has gone from a potential for tying us all together for the betterment of mankind – to this. A sad sad political underdog, dependant rather than independent. Silent rather than vocal. Weak rather than strong. Almost a part of the megastate hypocrisy that she was once designed to be the bulwark against. So much brainpower and idealism vested into something that, when the shit hits the fan, is as meak as grandma. They should have made an example of Israel long ago. Any member state that does not abide is no longer an eligible member. What have you done to honor, to idealism, to the feeling that there is someone out there looking out for humanity and not from whom the next pay check will come. The UN could well afford a more decisive and aggressive stance. I’m fresh out of benefits of the doubts. So, just like with some of my former girlfriends, the thought occurs: whatever did I see in her?

Just nu kissar vi i brallan

Redan i grundkursen på Handels fick vi lära oss att lågt sparande, budgetunderskott och statsskuld inte är bra på lång sikt. Vad händer om i stort sett alla nationer samtidigt ökar de offentliga utgifterna? Vad händer när länder som inte kan låna tillräckligt med pengar istället börjar trycka dom? Använda sina sedelpressar som USA och Storbritannien nu gör och andra följer efter. Värdet på dollarn har hittills hållits uppe av att den ansetts vara en internationell valuta där länder som Saudi Arabien peggat sin oljevaluta mot dollarn. I tider av oro har också dollarn visat sig vara stark. Men ingen vet dess verkliga värde och ingen vill veta. För det skulle innebära en slakt av närmast bibliska proportioner om vi får en bank run på dollarn. De flesta tror jag begriper att länder inte kan hålla på att finansiera sina underskott med sedelpressarna mer än kortsiktigt. Det som oroar mig allra mest är att väldigt få skriver om konsekvenserna av detta. I ett USA inspirerat chicken race med doft av Keynesianism och ena ögat stängt för inflationsspöket, borde vi tänka mer på grundkursen. För just nu kissar vi i brallan.

Det är aldrig tråkigt i mikrokosmos

På en ort på kartan där det mest är sol och varmt, där glassen smälter och rutiner infaller eller utfaller – allt beroende på läggning och stressbehov. På en sådan ort blir det aldrig tråkigt om man ser till mikroperspektivet. Mycket rör sig under ytan, stort och smått. Kanske inte stort då men det rör sig. De svenske tar med sig skolgårdens spel och sociala koder ut i vida världen. En och annan fribytare finns det men i stort är de svenske lika fascinerande trista i vinterskrud som på sommaräng. Lika själviska och osäkra. Its like a curse. Det är kul att läsa olikas spel.Just nu ösregnar det förresten, bara en sån sak.

Det ursäktande språket

Det rätt tänkta kommer inte alltid ut så rätt. Ta det ursäktande språket som i ett färskt exempel kan låta så här: "I think I'll have a Mojito. I'm thirsty". Halv elva på förmiddagen visserligen men den ursäktande efterslängen, är den typiskt svensk eller anglosaxisk? Varför ursäkta? Som om strandbaren skulle tänkas ha synpunkter. Är det ödmjukhetens tyranni? Prova själv att bryta mot de osynliga reglerna, välj med känsla och utan ursäktande förklaring. Jag vet att jag måste jobba på det.

Mojiton? Den var en fullpoängare.

The river bends