Jag är femte och sista generationen med Göteborgska rötter. Det som började med en inflyttning på 1870-talet är snart till ända. Släkten har flyttat vidare, fått nya rötter, drivits av kärlek, jobb, plugg eller rastlöshet ut och iväg. Men det Göteborg som är min arvedel lämnar aldrig mig. När jag en dag vandrar tomma gator i en släktlös stad så kommer jag att se den för hur den en gång var. Blunda och se. Befolka den med ljus och rörelse. För jag var där och hon var min – även om jag släppte taget.Om det är något jag vill föra vidare så är det mångbottnad humor, språkkänsla och låga hästar. Men hur skall jag kunna förmedla västerhavets själsliga närhet? Eller doften av tång, diesel och tjära på ett solspeglat hav? Kanske bara så här - med ord.
1 kommentar:
Det märkliga är att gatorna inte kommer att vara tomma. De kommer emot dig, dina kära döda. De inte glömda. de finns, du kommer att känna deras närvaro. Ett snabbt leende, en man som lyfter på hatten, ett skrattande barn, en farmor, någon du tyckt om. Gatorna är inte tomma, de finns där, de som du älskat och du kommer alltid att möta dem. Så är det i min barndomsstad. Den är befolkad, mina kära döda lämnar kyrkogården, de vandrar, de möter mig, de ler mot mig. De lever.
Yang
Skicka en kommentar