”Jag är spion!”

När jag var liten och gick i andra klass fanns det snörika vintrar i Göteborg där jag då bodde. Snöbollskrig på rasterna var grymt spännande. Det fanns inga restriktioner mer än de småpojksmoralistiska som sa att man fick mula dvs smeta in snö i ansiktet på någon men inte kasta isare eller snöbollar med sten i. Att bli mulad eller syltad som det också hette var en skräck från vilken man sprang allt man kunde. Men det hände att jag blev infångad av äldre och fler. Syltningen var småpojkarnas exekution. Sedan var det bara att resa sig upp och fortsätta kriget efter en stund. Det fanns inga inhägnader att tala om där skolan låg i en dal med både fotbollsplan och skogsdungar. Klasser stred mot klasser, de som bodde syd om skolan mot de som bodde norr om. Tusan vet var flickorna höll hus. Att mula en flicka bröt mot småpojksmoraliteten det med. Mindre pojkar kunde tillverka snöbollar åt de äldre med större räckvidd. Det var inga regelrätta slag men där fanns stridslinjer. Vad jag tidigt fann spännande var att smyga bakom fiendens linjer och vid ett lämpligt tillfälle kasta mina snöbollar i ryggen på fienden. Det konfunderade och ledde allt som oftast till – just det – syltning av undertecknad. ”Jag är spion!” var vad jag sa till de frågande pojkarna. Det lät bra, pirrigt och hemligt. Jag vet inte hur småpojkar gör idag när snöbollskastning förbjuds och särskilt då mulandet. Kanske leker de liknande lekar fast nu på datorn. Med pickadoller och knivbärande ninjor, gangsters och poliser. Leker krig, det gör de.