Vi har en lång historik, vi svenskar, en historik som sträcker sig från världskrigets slut och till idag. Jag talar om världens mest öppna och generösa program - den svenska invandringspolitiken. Det finns nog få saker som det har rått sån konsensus kring som att vi skall vara ett vänligt, generöst och humanitärt folk. Neutrala i krig och ivriga påhejare i förbrödningsfrågor och vid konfliktlösning. Vi är ett folk av vidsynthet, av välvilja, av önskan att alla ska trivas och känna sig hemma. Vi vill bereda plats för sådana som råkat illa ut och blivit förföljda av olika anledningar. Ekonomiskt bidrar vi mer per invånare än något annat land till fattiga och lidande i andra länder. Vi har hyllats av andra för allt detta och är tamejfan förtjänta av Nobels Fredspris.
Varför skriver då utländsk media att vi nu håller på att köra i hundraåttio rakt in i väggen? Varför haglar det i ankdammen av beskyllningar om rasism och järnrörspolitik? När blev något vi haft konsensus kring till en stridsfråga för höger och vänsterkanterna, kryddat av Stureplanscenterns virriga inflikningar? Hur kunde världens minst rasistiska land plötsligt bli ett land där det nu skanderas att rasism och flyktinghat behöver utraderas. Det är nåt som inte stämmer med Sverigebilden - är det bara utlandet som skall få undra över vad tusan vi håller på med?
Det är låga grepp som gäller nu. Det är statistik från ena kanten som besvaras med fan läser bibeln på andra. Det är manifestationer och snyftkrönikor, uthängningar av blattar och svennar, kinapuffar och negerbollar. Det är som att vi tryckt på RESET knappen och måste börja om från början. Alla är potentiellt främlingsfientliga tills motsatsen bevisats. Skit samma att det är en promille som är sanna rasister i detta land. Ve en politisk felsägning, en gilla tryckning på facebook, ett invandrarskämt, en negerboll. Världens minst rasistiska land har blivit världens mest rasistiska land för hela begreppet har omdefinierats till att stå för ALLT som inte är invandrings och flyktingsvänligt.
Det är som om de allra flesta i klassen sitter tysta medan mobbaren Olle och hans gäng längst bak i klassen battlar med röda Lisa och hennes gäng lika långt bak i klassrummet. Det är måhända småkul ett tag för oss andra att lyssna på, men det finns en tid för allvar också.
Det här landet måste fortsätta att bygga sin invandringspolitik på en seriös botten, förd av seriösa ansvarstagande och samhällspolitiskt begåvade människor - inte av bloggare, media eller av Lisa och Olle längst bak i klassen.
Vi sitter där i solen på Katarina Ban och så dyker det upp en tjej som gullar och hälsar på min hund. Så frågar hon hur gammal hen är. Jag inser, något överraskad, att min hund i denna stund blivit en hen. Det får väl ses som en högre status för en hund, eller? Men frågan är om det inte är trevligare när folk frågar om kön på hunden, trots allt.